Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och slakt hade skett, där han låg. Rundt omkring var marken
fläckvis barsparkad från snö, och den afflängda harullen låg
rundt omkring som tvållödder på öfver den blodfläckade snön
uppstickande ljungkvistar och ris. Haren, en stor hona, hade
endast bakdelen hel, under det rygg, skulderparti, hufvud och
bröstinnehåll voro nästan fullständigt uppätna. Den såg ut
att vara tagen senast dagen förut, ty de kött och inälfvor,
som ännu funnos kvar, voro halfljumma, mjuka och ofrusna
trots tämligen stark kyla och blåst. Man hade nästan kunnat
gå i god för, att haren tagits på morgonen, såvida man skulle
anse möjligt, att en ensam hök skulle mäkta förtära 2U af en
stor hare på en enda dag. Tvenne stora exkrementhögar i
snön på ett par bredvidliggande tufvor visade, att höken efter
slutade måltider tagit sig en stund sittande hvila för att bättre
smälta den myckna harmaten. Han hade ätit sig så proppmätt,
att han en god stund ej riktigt kunnat begagna vingarna. Så
att säga fått sig ett riktigt »matfylle», i otrefliga
efterverkningar och svårighet att fullständigt bruka fortkomstledamöterna.
Då vi i kvällningen hittade harresterna, hade höken
kvicknat till och gett sig i väg. Vi skulle eljest med säkerhet hafva
sett honom flyga sin väg öfver den nästan kala mossen. Trots
den långa vägen hem efter en bulvansax sattes en sådan ut
vid lyktsken på kvällen och med harens bakdel som bete
uppträdd på gaffeln.
Följande morgon redan kl. 9 satt en väldig gammal
duf-hökshona med ena benet fast mellan bulvansaxens
gummi-klädda byglar och flög kvittrande upp med saxen så långt
kedjan räckte. Höken vägde 1,- kg.
Om det öfverhufvud är något, som en jägare kan vara
alldeles säker på, så är det att kunna fånga hök och uf, som
slagit och ännu ej helt uppätit ett stycke vildt, som man
tillfälligtvis påträffat på marken. Finnas några blodiga
kvarlef-vor, stora nog att kunna spetsas på saxens gaffel, så kan man
vara tvärsäker på, att roffogeln snart sitter i saxen. Äfven om
man skulle hafva skrämt bort roffågeln från bytet, ja till och
med skjutit på honom (dock naturligtvis utan att träffa), går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
