Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Guaso Nyiri under dumpalmerna där, var den vanliga
temperaturen i skuggan -r 33° till + 38° C., och aflägsnade man sig
från dessa palmer, fanns ingen skugga alls utom möjligen under
någon kaktus-euphorbia, men det är ofta flera kilometer mellan
hvarje dylik och temperaturen var + 50-60° C. Man skulle
kunna tro, att djurlifvet vore torftigt i ett sådant land men det
var det inglunda. Där fanns allehanda villebråd från långörade
Somali-harar och de ej stort större dikdik-antiloperna till
ståtliga Somaligiraffer, noshörningar och elefanter. Men kanske den
mest karakteristiska djurarten var gerenuken. Gick man ut på
ströftåg för att jaga och samla zoologiskt material, så kunde
man vara säker på att få se gerenuker åtminstone någon gång
under dagens lopp. Rätt som det var, varsnade man en smal
rödgul hals öfver en buske i regel på långt håll. Men det var
svårt att komma inom håll och att få sen ågot mer än halsen,
och att blott sikta på den var som att skjuta på ett streck,
då ju i regel afståndet var ganska stort. Ofta såg man 3—4,
stundom ändå flera djur, vanligen hondjur och unga bockar i
sällskap, och detta gjorde smygandet svårare, ty alltid var det
någon, som observerade jägaren, och så döko de långa
halsarna ned och djuren gåfvo sig af med ett lidande traf, smitande
bakom och mellan buskarna, så att de ögonblickligen voro
försvunna. Vanligen springa de ej särdeles långt hvarje gång,
men deras långa halsar, som de kunna sträcka upp öfver
buskarna, och deras skarpa syn, ger dem en god fördel mot
förföljaren. Gamla stora bockar voro jämförelsevis fåtaliga. Den
första dylika, som jag med säkerhet kunde urskilja och hade
godt tillfälle att iakttaga, såg jag vid en plats, som hette Njoro
ungefär 1° N. lat. Vi hade där vårt läger vid en torr flodbädd,
i hvilken en nomadstam, rendilerna, hade gräft några gropar,
som innehöllo salt vatten. En eftermiddag ungefär en timme
före solnedgången rapporterade en af våra negrer, Salim, mera
utmärkt för sin själfbelåtenhet än för sin intelligens, »boni»,
d. v. s. struts. När jag kom ut ur mitt tält, där jag satt och
skref, fick jag emellertid se, att Salims struts var en grann
gerenukbock, som på en liten höjd ett stycke från lägret stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
