Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ändrades år 1831 till in summa 12 riksdaler banko. Därefter
börjar björnen starkt aftaga, och när prof. Sven Nilsson år
1847 utgaf andra upplagan af Skandinavisk Fauna, var djuret
sällsynt i Nerike. På Tiveden uppträda dåmera endast
ensamma ströfvare, hvilka, så snart de visa sig, blifva föremål
för ifrigt förföljande af de jaktkunniga brukstjänstemännen. År
1860 fälldes den siste skogens konung härstädes, och det är
den enkla historien om dess kamp för lifvet och dukande
under, som nu skall lämnas.
Sommaren 1859 uppdöko flera gånger och på skilda håll
rykten om björnspår, hvilka rykten snart följdes af berättelser
att björn blifvit sedd. Under den påföljande vintern visade det
sig, att ryktet talat sant, ty icke mindre än tre björnar blefvo
därunder holmade och skjutna. Den sista af dem hade haft
sitt sommartillhåll öster om sjön Ölen, där folket från gården
Rifallet flera gånger sett honom. Idet lyckades man aldrig
uppleta, men troligen hade han haft det i den tjocka skogen
på Axsjöåsen. En tidig morgonstund i april månad 1860
upptäckte masmästaren vid Svartå bruk, G. Nilsson, färska
björnspår, ledande förbi hans bostad ned mot sjön Stor-Björken.
Han fick brådt att underrätta brukets jägmästare S. J. Jern, två
lodbössor laddades i hast, och båda skyndade att följa spåret,
hvilket ej erbjöd några svårigheter, då mycket snö nyss fallit.
Det visade sig, att björnen försökt taga vägen öfver sjön, men
misslyckats att komma ut på den landlösa isen. Tydligt såg
man huru han flera gånger med framtassarna sökt nå ut till
bärig is, men sjunkit igenom och fått draga sig tillbaka. Spåret
följde sjöstranden till gården Nordändan, där nalle kom inom håll.
De båda skyttarna sågo med en viss förfäran, att det var en
ovanligt storvuxen björn, som lufsade framför dem i den djupa
snön. »Med den skulle jag inte gärna vilja brottas», sade Jern
och redde sig att sända honom en bit bly, när han skulle
komma fram på öppen mark. Nästa sekund brann skottet,
men hållet var långt, och nalle visade blott sin minsta profil,
så att det blef bom. Björnen påskyndade nu sin galopp. Det
bar iväg söderut förbi den plats, där Svartå nuvarande dispo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
