Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergfinken (Fringilla montifringilla).
Några ord till bilden å sid. 65.
Af Bengt Berg.
let har med vandringsåren blifvit en vana för
|i mig att på skogsstigar så vidt möjligt inte se
ken är i norra lappmarken jämte gråsiskan den fågel, som
framför allt bebor den torra björkhed, genom hvilken de hjälpligaste
renstigarna slingra fram.
Ständigt ser man där de hvitbrokiga fåglarna flaxa mellan
de glesa träden, och i synnerhet i klara nätter och mot
morgnarna ljuder hanarnas sträfva, kväkande sångläte från alla håll.
Jag vet, att jag räknat ett tiotal kväkande bergfinkhanar i olika
riktningar. Det är som om de svarade hvarandra. Utom detta
kväkande, som, oafsedt musikaliska hänsyn, måste betecknas
som sång, har bergfinken ännu tre typiska läten. Det första
ett fint, genomträngande »ssip», som antagligen är att beteckna
som lock, och som jag, där jag kunnat kontrollera fågeln,
endast hört af hanen. Det andra ett skarpt missnöjdt och
ängsligt läte med stigande ton, som jag ej kan återge i skrift.
Detta läte synes lika tillhöra båda könen. Jag har
företrädesvis hört det från honan, då hon, med resta hjässfjädrar och
ett uppträdande, som kan karakteriseras med »ängslig
förargelse», hoppat omkring i träden kring boet. Det tredje lätet
i många par bergfinkars hushåll. Ty bergfin-
på marken utan ständigt låta blicken
genomsöka trädkronorna framför mig, och denna vana
har mer än något annat skänkt mig en inblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
