Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi trodde till sist ej mycket på att den sista chancen,
siden-svansarne, skulle bli lyckligare utnyttjad.
Den 18 juni på aftonen sökte vi efter sidensvansarne i
den trakt, där Wibeck första gången iakttagit dem. Vi lämnade
Vittangivägen, klefvo öfver ett besvärligt, med vide uppfylldt
kärrdrag, svängde omkring sydändan af tjärnen Rytijaur och
kommo in på ett 1 kilometer bredt område mellan nämnda
lång-dragna tjärn och den parallellt med densamma rinnande
Lina-älf. Marken, som ligger omkring 300 meter högt, är
utsväm-madt, småkuperadt moränland med kärrdrag och småtjärnar
här och där i sänkorna, med yppig och artrik vegetation i
närheten af rinnande vatten men mera fattig och hedartad å de
torrare platserna.
På detta rikt med vatten omgifna och till dels
småsum-piga område var det vi förmodade att sidensvansarne möjligen
kunde ha sina boplatser. Med något afstånd från hvarandra
ströfvade vi härs och tvärs genom den glesa blandskogen, gamla
tallar och ofta i smågrupper samlade trögväxande granar, en
del lägre björkar och glest uppspirande unga barrträd. Vi
funno ett och annat gammalt trastbo uppe i granarna. Ett par
tre meter högt i en gran syntes en stjärtspets sticka upp ur
ett bo. Efter en skakning på trädet gick fågeln, en tallbit,
förvånad upp, satte sig i trädet bredvid, såg sig om och reste
hjässfjädrarne i skrämseln. Han hade rufvade ägg.
Vi drefvo vidare, och en stund förgick. Så står jag inför
en gran och ser ett bo så stort som en trasts, på en gren invid
stammen. Det är skumt, där det ligger, men jag ser en
fågelstjärt sticka snedt upp vid kanten, och midt emot ser jag
omsider ett hufvud. Jag vågar icke tro, att det är sidensvans,
men, medan jag stirrar på den oklara siluetten af
fågelhufvu-det, tycker jag mig kunna urskilja en mörk strimma genom
ögontrakten — så ha inte trastarne det och inte tallbiten.
Jag känner mig behärskad af en sällsam högtidsförnimmelse,
tillkallar min kamrat och ber honom titta på ett bo, jag
funnit. Hvad är det? frågar jag. Han spejar orörlig några
ögonblick och svarar: det är sidensvans. Vi sågo på hvarandra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
