Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io5
ser när trupperna återvända, ingen vet med säkerhet om och
när de åter inträffa på uppbrottsplatserna.
Ehuru främlingar i bygderna de genomtåga, äro de
ingalunda försagda och rädda, utan uppträda tvärtom med lugn
värdighet och säkerhet mot andra bärätande fåglar, som de
med en viss förnäm stolthet totalt ignorera. Det ser ut som
om endast frosseri och lättja skulle intressera dem. Men
oak-tadt de besitta sådana mindre tilltalande egenskaper, äga de
dock åtskilligt annat, som gör dem sympatiska; först och främst
då deras prydliga yttre, deras fredliga uppträdande, deras
behagliga, seglande flykt och förtroendefulla, orädda sätt i
människors närhet.
Man skulle säkerligen gärna se, att sidensvansarna hvarje
vinter gästade våra bygder, men de äro nyckfulla härvidlag.
Kanske få vi vänta på deras nästa visit flera år. När de
behaga återkomma, vet ingen.
Till ofvanstående kunna fogas följande små notiser.
Sidensvansens egendomliga uppträdande har på många ställen ådragit sig
uppmärksamhet och undran. Newton omtalar t. ex. att sidensvansen
mångenstädes i Europa ansågs bebåda krig, pest, död och andra
olyckor. Eskimåerna på Alaska kalla den enl. Turner
»småfågels-dödaren» och mena, att de röda spetsarne på pennorna utgöras af
deras offers lefrade blod.
Vår vanliga sidensvans förekommer såsom häckfågel både i
Gamla och Nya världens nordliga delar, men öfverallt oregelbundet.
I Ost-Sibirien och Japan finnes en annan art med röd i st. f. gul
stjärtspets samt rödt band öfver vingen, men inga »lack»-bildningar
på armpennorna. Det är Ampelis japonicus. Den tredje arten A.
cedrorum, som är hemma i norra Nordamerika, har dessa
egendomliga spetsar och är äfven i öfrigt ganska lik vår art, men mindre
och med hvita undre stjärttäckare. Denna sistnämnda art ströfvar
liksom vår söderut om vintrarne i stora svärmar. I Florida ha vi
sett den plundra mullbärsträden i januari—februari i sådan mängd,
att ett enda skott gjorde ett riktigt blodbad. Den lär f. ö. sträcka
sina ströftåg ända till Kuba och Jamaika.
Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
