Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rakare näbb än öfriga spofvar och äfven kortare, så att den ej
var längre än tarsen, var tämligen liten. Fågelns hela längd
var blott 350 mm. och dess vinglängd 200 mm., under det att
såsom till jämförelse må framhållas, motsvarande mått för
vår småspof äro omkr. 439 och 240 mm. Till sin
färgteckning var den tämligen lik alla andra spofvar i allmänna drag,
men skiljer sig dock från alla därigenom, att handpennorna på
innerfanet voro enfärgade utan ljusa tvärband och axelfjädrarne
rödbruna eller kanelbruna med mörka tvärband. Den fanns
en gång längs hela Nordamerikas atlantiska sida, men var ej
egentligen en strandfågel, utan uppehöll sig hellre på ängar,
odlade fält o. s. v. Den liknade sålunda till sina vanor rätt
mycket ljungpiparne, med hvilka den ofta sällskapade. Dess
stora olycka var, att dess kött var så välsmakande. Trots
sin jämförelsevis ringa storlek blef den därför utsatt för en
intensiv förföljelse och sköts ned i massor. Dess talrikhet i
forna dagar framgår bl. a. af en sådan uppgift som följande,
lämnad af en amerikansk förf. Forbush. Omkring 1872 var ett
rikt sträck af dessa fåglar vid Cape Cod och Nantucket. De
träffades öfverallt och oerhörda mängder dödades. Man kunde
få köpa dem af pojkar för 6 cents stycket. Vid denna tid dödade
två män dylika fåglar till ett värde af 300 dollars. -— Sålunda,
om de ej fingo mer betalt än pojkarne, skulle de alltså ha
mördat ej mindre än 5,000 eskimåspofvar! Det är ju ej
underligt, om det går utför med stammen på sådant sätt, då
spof-varne aldrig lägga mer än 4 ägg i kullen. Följden uteblef ej
heller. 1908 sade en annan amerikansk ornittholog, att
eskimå-spofvarne och ljungpiparne på 50 år minskades med 90 procent,
och på de allra sista 10 åren hade af återstoden omigen 90
procent försvunnit. Samma år yttrade den ofvan citerade
Forbush, att enligt hans mening eskmåspofven var praktiskt taget
utrotad, ty på 1900-talet ha blott ett fåtal exemplar iakttagits.
De sista två exemplaren, som man hört talas om, skötos i mars
1911 vid Waco i York county, Nebraska. Därmed hade denna
art funnit samma tragiska öde som vandringsdufvan — en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
