Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Små bidrag till de lägre ryggradsdjurens psykologi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SMA BIDRAG TILL DE LÄGRE RYGGRADSDJURENS PSYKOLOGI 3 5
europeiske scheltopusiken, som i Sydryssland och Asien når
öfver 1 m. i längd och en barnarms tjocklek. Skulle detta
kraftiga djur liksom ödlorna använda sina hårda och starka
käkar mot människan, blefve han betydligt svårare att fånga;
nu tömmer han endast liksom många snokar och ödlor på ett
mindre fint sätt kloaken och blir för öfrigt mycket snart tam.
Han vänjer sig snart vid fångenskapen, ligger och sofver med
slutna ögon halfva dagarne i solen, men vaknar hastigt, när
det vankas mat. Som han förtär alla krypande, krälande,
löpande och flygande smådjur, han kan komma åt, hålles han
ofta som riktigt husdjur; han jagar lika väl kakerlackor och
skorpioner som ödlor, ormar, sorkar och möss, vid tillfälle
håller han gärna till godo med ur boet nedfallna fågelungar
o. d. — själf kan han ej klättra och blir därför ej farlig för
fågelbona. Tack vare sitt hårda hudpansar behöfver han ej
frukta några giftiga djur. Icke minsta nyttan gör han genom
att ränsa vinbergen och trädgårdarne från sniglar och snäckor.
Just beträffande scheltopusiken kan jag anföra ett exempel
på, huru olika fångenskapen kan inverka på olika exemplar.
Utvecklingen af skilda egenskaper hos fångna djur beror ju i
första hand alltid på behandlingen, från verkligt dålig eller
oförståndig behandling bortser jag här alldeles. Ju mer man
sysselsätter sig med djuret ifråga, desto tamare blir det, desto
mer fästes det vid sin vårdare. Detta är ju något så naturligt
och själfklart, att det knappt behöfver omnämnas. Jag hade
för några år sedan fått ett par kaukasiska scheltopusiker
mycket tama. Så besökte jag en vän i Tyskland, som
samtidigt med mig och i mitt sällskap också hemfört några
scheltopusiker från Kaukasus, men dessa voro så vilda och kastade
sig med sådan våldsamhet öfver födan, att min vän för att ej
riskera fingrarne måste räcka in köttfatet medelst en lång
pincett. De hade också tilltygat hvarandra ganska svårt.
Mina två förhöllo sig alltid högst ordentliga, togo aldrig för
sig af köttet förrän jag ställt in det, och den mindre lärde sig
mycket snart (förståndigt nog!) att låta sin större broder äta
först, för att det ej skulle blifva något bråk af. Min vän hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
