Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Små bidrag till de lägre ryggradsdjurens psykologi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
FAUNA OCH FLORA
ej närmare sysselsatt sig med sina djur, utan dessa hade
förvildats, antagligen på så sätt, att de vant sig vid att kämpa
om köttstyckena, de hade blifvit ena riktiga »kamptjurar». —
En väldig scheltopusik, som jag förliden vår fångade i
Lao-diceas ruiner, är för mig en fullständig gåta, så fromt förhöll
han sig redan vid infångandet och har sedan dess aldrig ens
med en häftig rörelse förrådt hvarken vrede eller fruktan.
De egentliga ödlorna äro i frihet vanligtvis allt annat än
godmodiga, medlemmarne af den stora gruppen Lacerta (dit
våra och för öfrigt de flesta europeiska ödlor höra) bita vildt
omkring sig, när man fångar dem, under det andra (Chalcides,
Mabula, Agama, geckoer m. fl.) på sin höjd öppna gapet och
se farliga ut. Se ormarne med sina stirrande, nästan orörliga
ögon tämligen »själlösa» ut, kan man sannerligen ej säga detta
om ödlorna. Med sina lifliga, rörliga ögon observera de allt,
som händer i omgifningen, deras stora antal, deras skygghet
och rörlighet göra dem till de mest bemärkta af reptilierna,
särskildt i södern. Synen är mycket god, efter ögonen kommer
tungan som det förnämsta sinnesorganet, den förenar i sig hos
alla reptilier både smak, lukt och känsel (d. v. s. praktiskt
taget!).
Ödlorna äro mycket skygga, vid minsta annalkande fara
kila de in i sina gömslen. Intressant är emellertid att se,
huru de vid starkt trafikerade gator och vägar vänja sig vid
bullret, ja — hvilket är ännu märkligare — äfven vid
förbi-skymtande skuggor, ty för sådant äro de mycket känsliga,
synen står ju betydligt öfver hörseln! Vid sådana vägar kan
man göra intressanta iakttagelser, man kan väl utan svårighet
komma djuren närmare, men de äro »nervösare» än på andra
ställen; de märka genast skillnaden, om någon passerar lugnt
förbi eller stannar, äfven om detta ej sker alldeles i närheten.
Den som vill fånga dem bör kunna göra detta åtminstone på
någon meters afstånd. Ett stycke afsides från en sådan väg
är känsligheten för ovana ljud och rörelser större, man måste
smyga sig fram, men här kommer ofta en annan ödlornas
egenskap reptiliejägaren till hjälp, nämligen deras stora ny-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
