Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Smärre meddelanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SMÄRRE iWEDDELANDEN
»7
Då jordugglan, som ju är en fjällfågel, enligt för mig
tillgängliga uppgifter påträffats häckande endast på några få lämpliga
lokaler nedåt landet, såsom i Skåne och på Öland, torde denna
iakttagelse vara värd att uppmärksammas.
Elving Welander.
Videsparfven funnen i Jämtland.
Under en jaktfärd till Öfverbodarnes fäbovall på Gevågsskogen
i Ragunda socken, Östra Jämtland, anträffade jag en kull af
videsparfvar (Emberiza rustica Pall) den 18 aug. 1907, strax öster om
fäbodarna helt nära gränsen mot Ångermanland.
Det var en gammal bekant, jag här stötte på —■ en bekant
från tidiga barndomen från Södra Norrbottens skogar. Men
sammanträffandet var öfverraskande. Jag väntade icke att återfinna den
så långt söderut, på omkring 630 n. br. Uppmärksamheten på
fågeln fästes först genom hans rätt karakteristiska lockton, ett svagt
hvisslande läte, som något påminner om trädpiplärkans fastän
mycket svagare. Det skulle kanhända kunna återgifvas med tsin,
tsin. Jag lyckades äfven skjuta ett exemplar, en ungfågel, men
tyvärr blef det mycket sönderskjutet. Fågelns ena vinge bevarades
och sändes för en tid sedan till prof. L. Jägerskiöld, som
godhetsfullt fastställde identiteten.
Videsparfven tyckes vara stadd i snabb spridning inom vårt
land. Zetterstedt fann den först 1821 vid Haparanda. Vid Luleå
tillvaratogs den 1835. Därefter märktes den ej förrän 1897 vid
Åminne i Edefors socken, där förf. äfven fann det första boet med
ägg år 1900. (Se därom: Arvid Frisendahl, Om fågelfaunan i
södra Norrbotten, Arkiv för Zoologi, Band 4, 1907.) Sedermera
har den anträffats här och där i Norrbotten, där den icke torde
vara sällsynt. I Ragunda synes den dock ännu vara sällsynt.
Under de sju somrar, som jag vistats i dessa trakter och där ströfvat
omkring ganska vidt och bredt, har jag icke anträffat den på någon
annan än ofvan omnämnda plats, där en kull med ungar fanns
äfven år 1908 i augusti.
Zetterstedt, som beskrifver arten under namn af Emberiza
borealis i sin »Resa genom Sveriges och Norges Lappmarker,
förrättad år 1821», skrifver: »finnes om våren ganska sällsynt vid
Haparanda, där den i sällskap med andra sparfwar på åkrar och
vid husen uppsöker korn och wäxtfrön till sin näring». Själf har
jag däremot aldrig funnit den annat än långt från människoboningar,
och synes den mig vara ett den ödsliga, försumpade granskogens barn.
För den händelse någon ornitolog närmare skulle vilja studera
fågeln på denna hans sydligast kända häckplats inom vårt land, så
är nog hemmansägaren Walfrid Hålen, Gevåg, Pålgård, villig att
tjänstgöra som vägvisare.
Axel Frisendahl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
