Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bergfinkinvasion i Skåne vintern 1915—1916. Af Hugo Granvik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERGFINKINVASIONEN I SKÅNE VINTERN I915––1916 6l
sett dem milliontals, och äfven där hade de varit föremål för
stort intresse. Befolkningen här kallade dem »ollonfula’» (=
ollonfåglar). Äfven i Mölle (Kullaberg) hade de observerats i
stora massor, och i Hälsingborgstrakterna hade också
ansenliga skaror uppenbarat sig. Förutom på många andra orter i
Skåne har man dessutom under den gångna vintern iakttagit
dem i Södra Halland och å olika platser i Blekinge.
I samma mån som det i Skåne blir ondt om föda för
bergfinkarna, ligger det antagandet nära, att de då flyga öfver
sundet och förlägga sina ströftåg inom Danmarks bokskogar,
som enligt d:r O. Helms’ meddelande denna säsong varit
synnerligen rika på ollon.
Det har också väckt en viss förundran hos en del danska
ornitologer, att inga bergfinkar under denna vinter ännu visat
sig i Danmark. Jag har visserligen från Helsingör fått den
uppgiften, att en flock på omkring 10,000 uppträdt där, men ännu har
nog ej någon större invasion af bergfinkar ägt rum i Danmark.
Då jag besökte Kullaberg för att studera bergfinkarna,
meddelade man mig, att fåglarna flugit så nära marken i så
täta svärmar, att kattorna utan besvär togo flera stycken. Och
i Kågeröd blef jag högst förvånad, då jag vid ett besök i
berg-finkarnas nattdunge såg ett par pojkar, som klättrat upp i
granarnas toppar och fullkomligt orörliga sutto där. Då de
kommit ned, fick jag veta, att de brukade klättra upp, innan
fåglarna satt sig till ro och sedan dölja sig med grangrenar.
Fåglarna satte sig sedan icke blott omedelbart intill dem utan
äfven på dem. Det var därefter synnerligen lätt — sade de —
att taga finkarna lefvande. Som jag ej trodde deras uppgifter,
bad jag dem visa mig, att de verkligen kunde på detta sätt
fånga fåglarna, och det dröjde ej länge, förrän en af pojkarna
kom med 2 lefvande exemplar, som han tagit. Vissa pojkar
ha drifvit upp denna sport till virtuositet, men andra, som ej
våga eller kunna, nöja sig med det ofoget att kasta sten på
fåglarna, och som ju dessa sitta synnerligen tätt, träffa de
merendels någon, som skadad faller till marken och sedan
hålles fången i bur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
