Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En amfibisk kollembol. Af Einar Wahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
FAUNA OCH FLORA
Uschuaia. I vårt land är den icke egentligen allmän men dock
känd från flera lokaler, från Bohusläns och Gottlands kuster
till Åreskutans topp.
Växlande som de olika trakternas natur i artens vidsträckta
hemland äro också förekomstplatsernas beskaffenhet. Bland
mossa och myllmark, under barken på multnande trädstubbar,
under stenar och träbitar, i gödsel- och affallshögar, bland
kålblad och rofvor, under blomkrukor i boningsrum och
växthus är den iakttagen. Hälst förekommer den vid diken och
på ständerna af floder och insjöar och allra hälst kanske
i hafskusternas tångbäddar. På sistnämnda ställen uppehålla
sig ofta oerhörda massor, och här i den fuktmättade luften
våga de sig stundom ut ur sina dolda skrymslen och sprida
sig hoppande ut öfver den hvita strandsanden. En engelsk
författare såg en gång sådana massor utbreda sig öfver en
strandlängd af åtskilliga hundratal meter och anslår mängden
till vid pass 20- å 30,000 individ pr kvadratmeter, d. v. s.
inalles millioner.
Denna artens förkärlek för fuktiga lokaler har drifvit den
till ett sannskyldigt amfibiskt lefnadssätt. Den situation, hvari
den träffats på den lilla Vätterön, är nämligen ingalunda
enastående. Under vindstilla dagar vandra ofta kollembolsskarorna
från strandbräddens skyddande gömslen ut på den blanka
vattenytan till och med i lugna hafsvikar. Deras hårdräkt gör
att de utan att vätas kunna hoppa kring på vattnet; blir ytan
upprörd af vind eller regn, söka de sig tillbaka till den lugnare
stranden.
Vanligen hålla de sig, såsom på bilden synes, tillsammans
i täta massor; stryker plötsligt en vindkåre öfver vattnet,
lossna en del af de yttersta och blåsa undan ett stycke, men
snart ha de åter samlats till större eller mindre fläckar. Man
tycker kanske, att när de icke vätas, de skulle som de
stoftlätta korn de äro bli lekbollar för hvarje minsta vindstöt. Så
alldeles hjälplösa äro de dock icke i detta fall, ty på buksidan
af första bakkroppsleden kunna de ur en kort s. k. ventraltub
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
