Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En amfibisk kollembol. Af Einar Wahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN AMFIBISK KOLLEMBOL
117
skjuta fram två små tunnväggiga, glatta blåsor, som i olikhet
med den öfriga kroppen vätas af vattnet och således genom
kapillaritet hålla dem förankrade vid vattenytan.
Deras plattformiga sammanhopning är förmodligen ett rent
ytspänningsfenomen, så mycket sannolikare som de tyckas
afsöndra en oljeartad vätska. Åtminstone har man ifråga om
andra arter iakttagit, att när de uppträda i stora massor på
vattnet, detta blir öfverdraget af ett iriserande oljeskikt.
För något slags utsöndring äfven hos den ifrågavarande
arten talar också en egendomlig iakttagelse, som den schweiziske
kollembolforskaren J. Carl vid ett tillfälle gjort. En större
samling kollemboler af vår art fördes af strömmen utför en
sakta framglidande bäck. Några centimeter ofvan vattnet höllo
sig flera arter flugor sväfvande med uppmärksamheten tydligt
riktad uppåt strömmen. Så ofta en kollembol kom drifvande,
kastade sig en fluga blixtsnabbt mot vattnet, lyfte ett
ögonblick med sina fötter upp kollembolen och strök den öfver
ryggen med sitt sugrör, hvarefter den släpptes i oskadadt
skick och samma behandling upprepades med nästa individ.
Uppenbarligen var kollembolens utsöndring någon sorts
konfekt för flugorna.
Ofta drifver passionen för vatten, som i det sistnämnda
fallet, kollembolerna ut i strömfåran af diken eller bäckar och
därmed mot ganska ovissa öden. Kanske kunna de lyckligt
hamna i något bakvatten, kanske få de icke alls känning af
stranden utan föras ut på hafsvidderna sin undergång till mötes
bland stormvågor och bränningar; någon gång kunna de
måhända, om lyckan är god, bli kastade i land på något skär,
hvars första bebyggare de ofta äro. Att de emellertid äfven
dessförinnan kunna råka in i ganska prekära situationer, synes
af en iakttagelse, som lektor H. Schött just i fråga om vår
art gjort. I ett dike i Uppsalatrakten kommo de en dag i
tusental drifvande med strömmen. Tvärs öfver diket gick
emellertid en gärdesgård, hvars nedre kant afskummade
vattenytan, så att kollembolerna hejdades. Och här hade på detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
