Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bör ekorren från skogsvårdssynpunkt anses som »skadedjur»? Af James Maule
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
FAUNA OCH FLORA
kunna föranleda dessa djurs utrotning; så med hafskustens
sälar, så med björn, varg, lo och åtskilliga roffåglar — för att
nämna några exempel.
Nu vill man äfven anse ekorren som skadedjur därför, att
han tillgodogör sig barrskogens öfverflöd på grankottar eller
afbiter en del grenskott och blomknopp på träden.
Gör ekorren härigenom egentligen så stor skada, som man
inbillar sig?
Detta är en fråga, som måhända icke kan besvaras
obetingadt jakande, åtminstone förefaller det, som skulle farhågorna
för skadegörelsens vidd vara betydligt öfverdrifna.
Låt oss skärskåda saken litet närmare och observera
ekorren, då han förgriper sig på skogsprodukterna.
Vi ha ett färskt exempel på ekorrarnes massuppträdande
året 1914 och under en del af år 1915. Han förekom då i stor
mängd i vårt lands såväl nordliga som mellersta och sydliga
landskap. Vissa provinser voro — som man sade —
öfversvämmade af ekorrar och t. o. m. på städernas gator voro de
ej sällsynta.
Sagda år (1914) var ett mycket dåligt fröår för barrskogarne,
hvadan ekorrarne, hvars hufvudsakligaste föda utgöres af
skogsfrö, måste lifnära sig af hvad annat ätbart de kunde komma
öfver. Som reservportion hade de då närmast till hands
granträdens grenskott, hvilka de också läto sig väl smaka. Hvar
man gick i skogar och parker syntes en massa små grankvistar
nedfallna, täckande marken som en matta.
Att ett djur, som for så fram i skogen, måste vara en
skogens fiende, hade man genast klart för sig. Ej nog med
— sade man — att dessa djur afbeto grenspetsarne, de
upp-åto dessutom knopparne till kommande blommor och förorsakade
härigenom stor skada, då en minskad frösättning måste blifva
en gifven följd.
En meddelare berättar härom i »Fauna och Flora» (1915,
haft. 2) följande: — — »På en minut lät han (ekorren) i
medeltal 13 kvistar regna ned. Knappt 5 sekunder var således
nog för honom att hinna fatta en kvist med framfötterna, af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
