Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bör ekorren från skogsvårdssynpunkt anses som »skadedjur»? Af James Maule
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
FAUNA OCH FLORA
härvidlag i fråga om min klient, ekorren, en allmän åklagare
med grava motbevis och fällande vittnesmål, för hvilka
motparten slutligen måste böja sig, men tills dess får min
försvarstalan gälla hvad den kan.
Ännu äro dock icke alla argument i försvaret framdragna,
utan ber jag få ytterligare påpeka en del omständigheter, som
möjligen kunna rehabilitera ekorren och befria honom från att
räknas som ett skogens skadedjur.
Det är ett gammalt kändt faktum, att året före ett godt fröår
ekorrarne mer än eljest afbita en mängd småkvist å granträden.
Tvänne fröår följa — som man vet — aldrig omedelbart
på hvarandra, och de från föregående frösättning kvarsittande
gamla kottarne ha länge varit tomma på frö, innan en ny
fruktsättning kommit till stånd.
Det är således nöden och brist på den hufvudsakligaste
födan, som tvingar ekorren att tillgripa hvad som finnes att
taga för att uppehålla lifvet. Så länge det finns fröbärande
kottar kvar, ger han sig icke på granens små kvistskott.
Emellertid har jag hört flere äldre skogskarlar och jägare
säga, då de sett dessa små toppkvistar af grangrenar i massa
ligga på marken: »Nu få vi ett godt fröår på skogen». Frågade
man då, hvaraf de slöto sig härtill, fick man vanligen till svar:
»Skogen fäller kvist och det betyder fröår».
De ha i allmänhet olika uppfattning om på hvad sätt dessa
kvistskott fallit ned. En del tro det vara genom
insektshärjningar, en del att fåglar — korsnäbbar — afbitit dem (hvilket
senare ju stundom är fallet), andra åter ha ej närmare reflekterat
öfver saken, utan hålla före, att det hör till naturens ordning
att så sker före ett godt fröår. Då jag sagt dem, att största
delen af dessa småkvistar härledde från ekorrens måltidsstunder,
ha de rätt förvånade och tviflande mottagit ett sådant
meddelande. — Hvad de dock faktiskt af egen erfarenhet kunde
intyga var, att ett godt fröår var att vänta, då granen »fällde kvist».
Detta faktum, att ett godt fröår följer efter ekorrarnes
beskäring af träden, har föranledt mig göra några reflektioner
öfver hithörande förhållanden, och skulle det visa sig, att sanno-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
