Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bör ekorren från skogsvårdssynpunkt anses som »skadedjur»? Af James Maule
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej heller ansågs skog på den tiden äga något större värde.
Helt visst födde sig ekorren då på samma sätt som nu och
förstod också skaffa sig nödbröd i form af småkvist vid trytande
tillgång på den hvardagliga födan.
Men kulturen stod på en lägre ståndpunkt, människan var
då icke så girig på allt mellan himmel och jord som nu och
tog icke så minutiöst vara på »sina intressen».
I vår tid är förhållandet helt annat. Man ser med grämelse,
att ett vildt djur förgriper sig på granskogens kvistskott och
räknar genast ut den ofantliga skada en hop ekorrar göra, då
t. ex. en enda kan på en timme skada så och så mycket, men
— man låter utan tvekan nötboskap, hästar, får och getter —
de kära husdjuren — trampa ned, afbeta och förstöra tusentals
redan uppväxta plantor af fur och gran. Det är den gamla
historien om grandet och bjälken!
Låt den lille ekorren lefva utan att utfästa premier för
hans döda kropp, .låt honom i lugn och ro förse sig med hvad
hans hemvist skogen kan erbjuda honom af sitt öfverflöd och
försök ej att skaffa oss ännu ett skadedjur, som bör utrotas.
Betänk, att ekorrarne kanske blott en gång på 10 å 20 år in-
finna sig i större mängd, men att de eljest under mellanliggande
period äro rätt klent representerade och då absolut icke göra
skogen någon skada. Låt oss slutligen icke genom mindre
välbetänkta åtgärder få tjuf skytteskrået ytterligare ökadt.
Om jag med detta mitt anförande till ekorrens försvar
skulle ha lyckats visa min lille klients oskuld rörande de grofva
förbrytelser mot skogen och dess tillväxt, för hvilka han an-
klagats, skulle det glädja mig. Det må sedermera vara dom-
stolens sak att formulera domen. Dock vågar jag — då det
som här är fråga om en dödsdoms afkunnande — erinra om
den gamla visa domareregeln — hellre fria än fälla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
