Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur.
Brehms Tierkben, Säugetiere, III Band. Von Ludwig Heck
und Max Hilzheimer. (722 pp.)
Trots alla offer af olika slag, som de i det rasande
världskriget invecklade folken fått vidkännas, och trots det att mången
vetenskapsidkare fallit i kamp för sitt fädernesland, fortgår det
vetenskapliga arbetet. Ett af de många bevisen härför är, att det
präktiga verket »Brehms Tierleben» band efter band utkommer i sin
nya (4:de) upplaga. För en tid sedan blef äfven ofvannämnda del
tillgänglig. Den omfattar 6 af däggdjursklassens ordningar och
arbetet har så delats mellan de båda författarne, att Heck själf på
sin lott tagit hvalar, elefanter, hyraxar och uddatåiga hofdjur, under
det att Hilzheimer behandlat rofdjur och sirendjur. Bandet börjar
med rofdjuren, som af lätt insedda skäl kräfva dess största del
(42g sidor). De stora rofdjuren såsom lejon, tiger o. s. v. ägnas
särskildt utförliga skildringar med afseende på deras lefnadsvanor,
och naturligtvis meddelas där i regel fullt riktigt senare tiders
erfarenhet, så att en hel del af dessa vilddjurs nimbus aflägsnas. En
eller annan lucka kan dock påträffas, såsom då det uppgifves, att
inga egentliga människoätare förekomma bland Afrikas leoparder.
Våra Kongosvenskar ha dock i vissa fall förvärfvat en annan
erfarenhet och på Riksmuseum finnes t. ex. skallen af en leopard, som
på en månad dödat en hel mängd negrer. Alla de viktigaste
rofdjursformerna skildras mer eller mindre utförligt, hvarvid dock af
utrymmesskäl artbegreppet tages tämligen kollektivt. Kapitlet om
hundarne har dock gjorts ganska omfattande och en mängd olika
raser beskrifvas och afbildas, framförallt de i Tyskland brukliga.
Förf. betonar alldeles riktigt, att vår »tamhund» säkerligen har ett
polyfyletiskt ursprung och att vilda hundformer i olika delar af
världen till olika tider och af skilda folk tämjts samt mer eller
mindre fullständigt domesticerats. De anförda europeiska
tamhundraserna sammanställas i sju grupper. För en af dessa, som bl. a.
innesluter den pommerska spetsen, pintscher, terrier m. fi., antages
schakalen som stamform. Vindthundgruppen härledes från den
nordafrikanska Cants lupaster; de öfriga från vargar, hvarvid
jakthundsgruppen medelbart antages komma från »den lilla sydsvenska
vargen», ett begrepp, som dock förefaller något gåtfullt. Men
redan hos de gamla egypterna funnos jakthundar, som Hilzheimer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
