Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en egendomlig hönsbastard
133
sagdt, att man får tillmäta den betydelsen af arf från orren
enbart för den skull. Tvärtom torde detta näppeligen kunna
ske i sådana fall, då glansen ifråga uppträder på sådana
partier, som hos orren (resp. rackelhanen) sakna metallglans.
Detta är t. ex. fallet med glansen på de större vingtäckarne.
Däremot ha dessa fjädrar hos bankivatuppen, den vilda
stamformen till våra tamhöns, en stark glans i grönt och violett.
Det är alltså tydligt, att bastardens glans på dessa fjädrar är
ett arf från Ga//«s-sidan. Däremot är det lika tydligt, att
glansen hos bastarden på bakryggens och gumpens fjädrar ej
kan vara arf från samma håll, ty vildtuppen är på dessa
kroppsdelar brunröd. Däremot har orren metallglans
därsammastädes. Likaså är hönstuppens halsfjädrar gula och
röda, men hos orrtuppen äro de blåglänsande. Bastardens
därstädes något violettglänsande svarta fjädrar delvis med
brungula kanter skulle sålunda eventuellt kunna sägas ha arf
från båda hållen.
En föga i ögonenfallande, men möjligen betydelsefull
egenskap hos bastarden är, att en del af strupens och framhalsens
i öfrigt’ svarta fjädrar äro försedda med gråhvit spets.
Orrtuppen har i vissa dräkter lite hvitt just där (mera hos vissa
raser än hos andra), och gallhöns i tuppdräkt visa ju som
bekant nästan alltid hvitt där. Dessa gråhvita spetsar torde
sålunda möjligen kunna räknas bland de bättre bevisen för
fågelns bastardnatur, hvilka ju eljest ej äro så alldeles skarpt
markerade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
