Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 i 8
fauna och flora
i skogen för att laga en gärdesgård och kom denne därmed
rakt på det hemska ormboet. Alldeles vettskrämd kom han
tillbaka, men husbonden tröstade honom med att det var ingen
fara alls att gå förbi stenskäret, där de lågo. Om några dar
skulle de åter vara försvunna. Så var också förhållandet, och
först våren därpå uppenbarade de sig åter på samma sätt
som förut.
Förr i världen var det så godt om ormar vid Bolen i
närheten af Raflunda, att man kunde ösa upp dem i
skäppekorgar», berättar Matts Hansson därstädes och tillägger, att så
en gång kom det en främmande man till platsen, som begärde
att få göra af med dem. Bönderna, som tyckte det var
obehagligt med de många otäcka kräken, voro också med på detta.
Främlingen tände nu upp en eld och manade sedan alla
ormarna in i denna, hvarvid de blefvo förgjorda. Men sist af
alla kom lindormen. När främlingen såg denne kröp han upp
i ett träd, men ormen begaf sig efter och bet ihjäl honom.
Husaren Klen i Broby omtalar, att då han vid ett tillfälle
gick förbi en större furustubbe, belägen å Östregårds ägor,
låg där en förfärlig massa ormar vid denna. De voro grå,
röda och svarta. Midt i hopen rörde sig en del ödlor, utan
att ormarne gjorde dem någon skada. En timma senare, då
han åter hade sin väg där förbi, fanns ingen orm synlig vid
stubben.
Samme Klen omtalar, att då han för närmare femtio år
sedan innehade tjänst i Tydinge, skulle bonden och han hösta
en af ängarna. Det var kvartersdjupt med vatten, hvarför man
gick barfota. Gång efter annan trampade man på något kallt
och besynnerligt, som vid närmare efterseende befanns vara
ormar, hvilka hade sina bon i tufvorna. Klen blef rädd, men
husbonden bad honom icke fästa afseende härvid samt försöka
akta sig för att göra dem något ondt med lien, och de skulle
icke heller skada honom. Så blef icke förhållandet, men det
kändes gräsligt obehagligt att oupphörligt känna dem i
närheten af fötterna.
Den förut anförde sagesmannen Karl Persson, Lönsboda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
