Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 i 8 fauna och flora
hafvanden. Hon blef till att börja med förargad öfver att
pojken kommit i besittning af hennes klokskap och
trolldomskonster, med sade slutligen till denne huru det var fatt, och
att han genom förtärandet af hennes ormspad kommit att bli
en sällsynt klok man. Hon undervisade honom nu vidare i
trollkonst och blef han sedan mycket beryktad och anlitad
vida omkring.
Herr N. Ek i Broby har omtalat en sägen, hvilken han fått
af sin numera aflidna mor. Enligt denna fanns det för många
år sedan en lindorm, som brukade uppehålla sig i Råbelöfs
skog. Där brukade den ofta ligga på en skogsväg och sola
sig. Den var stor som en »lassmö». Slutligen fanns det
inget folk i trakten, som vågade att färdas stigen fram, hvarför
man slutligen vidtalade en tilltagsen och modig dräng att söka
döda odjuret. För ändamålet tog han en bryggekittel på
hufvudet och en stor stör i handen. Då pojken kommit i skogen
visade sig ormen Men han var icke värre vid sig än att han
gick honom emot för att söka ge honom nådastöten. Men
när pojken kom hoppade ormen upp för att bita honom i
hufvudet. Han böjde sig då mot marken, hvarför hon högg i
kopparkitteln. Därefter gaf han honom det ena slaget efter
det andra, så att stutligen var ormen död och vägen ren.
Värre gick det för en dräng i Näsuins församling, som
råkat ut för lindormen. Folkskollärare Björnkvist, Magböste,
som är barnfödd där, vet nämligen omtala, att lindormen
uppehöll sig i en ek. Man var bekymrad öfver hans närvaro och
en dräng hade äfven här åtagit sig att döda honom. Men han
misslyckades. Och sprungo de sedan i kapp rundt eken, så
att gräset vardt alldeles uppslitet. Drängen fick sedan ge tappt
och blef på valplatsen, ihjälbiten af ormen.
En flicka i Glimåkra hade bättre tur. Hon träffade ut
fölen dylik bjässe en gång på backarna norr om kyrkobyn.
Därvid blef hon mycket förskräckt och sprang upp på en
närbelägen sten. Där bad hon nu sitt Fader Vår, hvarvid ormen,
som krupit upp å en annan närbelägen häll, blef förvandlad
till sten. Man kan än i denna dag se honom i naturlig stor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
