Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EKORRAR OCH HJORTSVAMP 85
spridning. Af Fries’ ofvannämnda arbete framgår emellertid,
att experimentella undersökningar i nämnda hänseende gifvit
negativt resultat (Max Rees och Fi’scher, Cassel 1887). Det
har nämligen visat sig, att sporer, hvilka genomgått djurs
tarmkanal, trots mycket omfattande, årslånga försök ej kunnat
bringas till groning. Den hypotesen har därför äfven
framkastats, att hjortsvampens sporer under utvecklingens gång
förlorat sin grobarhet. Ett visst stöd åt en dylik åsikt synes
gifvas af Fries genom anmärkningen, »att det är företrädesvis
eller uteslutande de unga, sporer ännu saknande frukterna,
som af djuren uppsökas och förtäras». Denna anmärkning
förefaller dock knappast att vara väl motiverad, då ju, som
nämnts, iakttagelser i naturen äro ytterst sparsamma eller
osäkra. Mina förutnämnda iakttagelser visa, att äfven äldre
svampar falla åtminstone ekorrar i smaken.
Hjortsvampen är, som bekant, sedan gammalt i folktron
omgifven med en viss mystisk nimbus, särskildt på grund af
dess anseende såsom ett verksamt afrodisiacum, hvarpå äfven
det ej ovanliga folknamnet »ståndpers» antyder. Äfven om
sakkunskapen ställer sig afvisande till svampens förmåga att
»Venerem excitare», så är det likaväl egendomligt med hvilken
seghet åsikten om denna svampens förmenta egenskap
bibehållit sig. Sålunda finnes svampen fortfarande på våra
apotek och användes mångenstädes i vårt land, åtminstone som
djurmedicin. Kanske har dock trots allt denna folktro något
för sig? Djurens lekar äro ju ofta mer eller mindre starkt
könsbetonade. Hvad nu särskildt ekorrarna beträffar utöfva
dessa ofta sina lekar eller förföljelser — hvar gränsen går är
ej alltid lätt att afgöra — med en rent af abnorm intensitet.
Står måhända detta förhållande i samband med den
möjligheten, att ekorrarna stundom kunna riskera att intaga en
alltför kraftig dosis af den för dem helt visst ljufva kärleksspisen
Elaphomyces granulatus? Men detta är naturligtvis endast
ett hugskott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
