Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT BIDRAG TILL KANNEDOMEN OM MONGOLIETS FAUNA 71
åtskilliga exemplar insamlats. Det är en medlem af
jordekorrarnas grupp, en ras af den mongoliska siseln, Citellus
mongo-licus umbratus Thos. Den är gulgråspräcklig på ryggen,
något mera brun på hufvudet, gulhvit undertill. I likhet med
sina släktingar har den genom det gräfvande lefnadssättet
redan så godt som alldeles förlorat sina ytteröron, men den
5—6 cm. långa svansstumpen har ännu tämligen långa hår,
som fortfarande äro tvåsidigt ställda, såsom på den tiden då
förfäderna behöfde svansen som styrorgan under sina
luftsprång. De långa, nästan raka gräfklorna ådagalägga, att denna
sisel är en framstående gräfvare.
Sislar af detta släkte förekomma i olika delar af
Centralasien och västerut ända till Polen och Ryssland, hvarest de
vissa år, då de äro talrika, kunna blifva svåra skadedjur för
jordbruket. De öfriga steppgnagarne som ofvan omtalats höra
till släkten, som i nutiden ej gå längre västerut än till södra
Ryssland. Detta är emellertid beroende därpå, att de ej längre
västerut finna sina lifsvillkor fyllda. Från djurgeografisk
ståndpunkt är det då af intresse att erfara, att förhållandena
fordom varit annorlunda. Sislar och Alctaga-arter har man
nämligen funnit i pleistocena aflagringar i olika delar af mellersta
Europa, såväl i Tyskland som i Frankrike och dvärghamstrar
ha funnits i fossilt tillstånd t. o. m. i England. Detta tyder på,
att en gång, då dessa gnagare trifdes i dessa länder, där rådt
ett torrt klimat, som genom sina verkningar framkallade
stepp-artade bildningar.1
Den rika gnagarefaunan i Gobi-öknen synes kräfva tillvaron
af rofdjur därstädes för att hålla dessa smådjur i schack.
Professor Anderssons samling innehåller också ett vackert
exemplar af steppillern Putorius eversmanni Lesson, som nog har en
viktig uppgift i detta afseende. Det är f. ö. en af
pelshand-larne uppskattad varelse, hvilket man lätt förstår, då man ser
1 Samtidigt lefde dá också i mellersta Europa åtskillga andra steppdjur
såsom pipharar (Ochotona), bobakmurmeldjur (Marmota bobac), korsak (Vulpes
corsac), manulkatten (Felis manul), saigaantilop, dschiggetai och vildhäst m. fi.,
hvilka nu alla liksom de ofvan nämnda gnagarne äro tillbakaträngda till det inre
Asien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
