Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 FAUNA OCH FLORA
denna räknefärdighet, kom han på den tanken, att sådana djur,
som ha ett stort antal ungar, måste ha en föreställning om
mängden af ungarne för att kunna hålla reda på dem. De
skulle alltså ha ett visst sinne för taluppfattning, som skulle
kunna ligga som grundval för deras räkneförmåga. Häremot
kan invändas, att hästarne, som ju äfven efter Zieglers mening
äro styfva att räkna, ej kunna stödja sig på denna grundval,
då de blott ha en unge.
Kräll lärde Elberfelderhästarne att knacka enheter med
högra och tiotal med vänstra foten. Samma sak har man
också lärt en del hundar. Det innebär dock en viss svårighet
för djuret att knacka vissa tal med den ena, andra med den
andra foten, och Z. afstod från att nyttja denna metod för sin
hund; dock har den en fördel, nämligen att den vederlägger
påståendet, att djuret vid sin knackning af svar skulle ledas af
små handrörelser, ty vid hvarje bokstafs knackande måste ju
hunden i alla fall välja rätt fot.
Det är ju ännu vanligt, att våra motståndare, säger
Ziegler, påstå, att de stafvande djuren vid alla sina prestationer
ledas af några slags tecken. De låtsa, som om de ingenting
visste om alla de försök, genom hvilka teckengifvandet med
säkerhet vederlagts. Det är dock ett ovetenskapligt förhållande.
Det bindande beviset för, att hundarnes stafning ej beror på
teckengifvande, ligger däri, att de ofta lämna uppgifter, om
hvilka den person, som tager emot svaret, ej alls vet
någonting. Många sådana försök äro redan offentliggjorda, men Z.
omtalar ytterligare ett par, som gjorts med hunden Sepp af
honom själf. Vid det ena förde Z. in hunden i ett afsides
liggande rum och gaf honom en kaka invecklad i en hvit
pappersserviett. Då hunden kom tillbaka till ägarinnan fröken
L. stafvade han på fråga »Kuchen weis babir» (kaka hvitt
papper). Då fröken L. hvarken visste, hvad Z. gifvit hunden
och ej heller omhöljet, kan ingen invändning göras mot detta
försök. Vid ett annat tillfälle visade Z. för hunden i ett
afsides rum en gul kanariefågel af gips. Återkommen till
försöksrummet ville hunden ej ge besked, utan stafvade undvikande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
