Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGOT OM VADAREFÄGLARS BON 127
när han blef skrämd därifrån, hoppade han ned på marken
och begaf sig halft springande, halft flygande ut i sjön.
En af de vadare, som i allmänhet göra sig minst besvär
med tillredningen af sitt bo är större strandpiparen (Aegialites
hiaticulaj. Han gör en grop i sanden och lägger däri sina
fyra sàndfärgade ägg utan något särskildt underlägg. På
Ölands älvar frångår dock denna lilla vadare stundom sin sed
och blir bobyggare. På nämnda vidsträckta slättmark finnas
stora områden med visserligen kortväxt, men tät gräsmatta.
Här och där finnas dock fläckar, där den kalkrika jorden ligger
blottad. Under torr väderlek äro dessa fläckar tämligen hårda
kalkhällar, men när det regnar, blötes kalken upp och förvandlas,
till en vällingliknande sörja. De strandpipare, som bo därute och
som ej hafva någon sandplätt eller annan lämplig plats att
hålla sig till, bygga sina bon på dessa ömsom hårda,
ömsom alltför lösa och blöta kalkfläckar. Från gräsmarken hämta
de ljusa lavar, som de lägga i tämligen stora oregelbundna
högar så att de te sig som naturliga lafbestånd. I dessa göra
fåglarna sedan sina reden, som till formen likna dem,
som-deras fränder göra på sandfälten. Byggnadsmaterialets färg
öfverensstämmer äfven med såväl fågelns egen som hans äggs,,
och effekten blir densamma som på stranden. Strandpiparen
aktar sig noga för att använda de gröna eller bruna mossor
och lafvar, hvarpå gräsmarken är så rik. Ett prof af den
lafart som åtminstone mest användes har af Docenten Th. C. E.
Fries bestämts till Cladonia uncinata. I dessa bon rufvar
sedan strandpiparne sina ägg obekymrade om huruvida den
omgifvande marken hårdnar i solskenet eller vårregnen
förvandla den till den obehagligaste välling.
Förliden sommar fann jag på en liten holme i
Grankulla-viken på Öland ett rätt egendomligt bo af Roskarlen
(Strep-silas interpres). Till följd af ovanligt högt vattenstånd låg så
godt som hela holmen under vatten och antagligen därför hade
roskarlen redt sitt bo på en stor ojämn sten. Boet var ganska
stort och bestod af vattenväxter. Jag kunde bland dessa urskilja
Spergularia canina, Zostera marina, Zannichellia och Chara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
