Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM FAGELLIFVET VID NSRLKES SLÄTTSJÖAR I 7
Jag har åtminstone aldrig sett lämningar efter rall på
kärrhökarnas matplatser i vassen eller i deras bon. Detta beror
på, att vattenrallen alltid håller sig bland den tätaste
växtligheten och aldrig simmar ut på fria vattenytor, utan flyger
öfver dessa.
I midten af oktober hör man ej längre vattenrallarnas
skrik från vassen. En och annan kan dock stanna kvar längre,
och under juldagarna 1918 såg jag rallspår i snön i rörvassen
vid Örebro.
Då det är mycket sällan, man mer än glimtvis lyckas få
se en rall i naturen anföres såsom ett tillägg till förestående
efter den enes (Blomqvist) anteckningar följande.
I ett fall visade ett rallpar förvånande liten skygghet. Då
jag den 8/e 1919 gick på kanalbanken mellan Svart- och
Lillå-mynningarna vid Örebro, hörde jag plötsligt en ralls stickande
skarpa läte alldeles bredvid mig. Växtligheten var tät,
snår-artad, men inåt land var vassen aftagen och erbjöd utsikt.
Snart upptäcktes fågeln och straxt efteråt ännu ett exemplar.
Jag stod nu fullkomligt stilla och hade under ’/a timmes tid
nöjet att se båda fåglarna springa rundt omkring mig på ett
afstånd af endast omkring 2 m. Den vackert rödglänsande
näbben hölls stadigt rakt framåt, den korta stjärten hölls rakt
upp och något framåtriktad, så att de hvita undre
stjärttäc-karna tydligt syntes. Härigenom ådrogo sig fåglarna lättast
uppmärksamheten. Den undertill svartgrå och ofvan
brunaktiga färgtonen sammansmälte däremot förunderligt väl med
omgifningen. Märkligast var dock att se, med hvilken
underbar lätthet de löpte eller snarare runno fram på en till synes
omöjlig terräng. Huru de kunde få fäste mellan den ur
vattnet högt uppskjutande vasstubben, kan jag, trots det att ju
fåglarna ha ovanligt långa tår, ännu knappast förklara.
Anledningen till fåglarnas förbluffande uppträdande i detta fall,
var måhända, att de hade några för mig oupptäckbara ungar
tryckande i det buskage, vid hvilket jag stod. Om en starkare
sinnesrörelse syntes den uppresta stjärten och den alltjämt
upprepade, skarpa locktonen vittna.
2 — 210. Fauna o. Flora 1921. Häft. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
