Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGOT OM FAUNAN OCH FLORAN PA RUNO
217
ännu ej definitivt afgjorts. Den ligger där ensam och liten
ute i hafvet utan någon omgifvande skärgård, om vi frånräkna
ett antal små, knappast öfver hafsytan synliga kobbar vid dess
stränder. Öns hela längd är 5—6 km., största bredd c:a 3 km.
Afståndet till Arensburg (Kuressaar) på Ösel är c:a 70 km., till
Riga c:a 110 km.
Runo är ett typiskt dynlandskap, där den gula flygsanden
öfverallt och särskildt vid kusterna träder i dagen. I de inre
delarna af ön ha dynerna »stelnat», och betäckes marken där
af ett tunt humuslager. Landet sluttar i stort sett från öster
till väster. Den östra stranden är brant, bildande en på sina
ställen — t. ex. vid Limo — c:a 6 m. hög abrasionsvall, framför
hvilken ligger ett svagt undulerande dynsandsfält, som utåt
hafvet garneras af ett otal erratiska block. Genom vindens
och vågsvallets inverkan söndergnages branten ständigt, så att
träden, hvilka stå på branten, småningom störta i hafvet. I
midten af ön ligger det högsta partiet, Haubierre, där fyren är
belägen och som enligt de ryska topografkartorna når en höjd
af 21,5 m. Västkusten, där odlingarna hufvudsakligast äro
belägna, är en låg strandäng, som under vattnet fortsätter
långt ut i hafvet görande landningen högst besvärlig.
Berggrunden, som består af lös devonisk sandsten med mycket
glimmer och något kalk, träder endast på ett par ställen i
dagen: vid den s. k. Flisbacka på nordöstra sidan samt vid
landstigningsplatsen Pärs på den nordvästra.
Den sterila sanden förorsakar gifvetvis, att vegetationen
är jämförelsevis enformig och floran artfattig. Härtill bidraga
ännu mera öns afskilda läge, dess utprägladt maritima klimat
och — en viktig faktor — öns ringa areal. En följd af
vegetationens enformighet är, att äfven faunan — åtminstone
hvad vertebratfaunan vidkommer — är relativt artfattig.
Då man från stranden går mot land, mötes man först af
de ofvannämnda små kobbarna, af hvilka några äro alldeles
kala, andra bevuxna med Lotus corniculatus, Vicia cracca och
Alopecurus arundinaceus. På västsidan följa så de fuktiga
strandängarna. Vegetationen på dessa bildas bl. a. af Ra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
