Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
FAUNA OCH FLORA
ningen ej stort vidare, än att tummen kan nedföras. Stundom
är blisan dold af snö eller isbråte, men ofta synes den som
en liten krater i toppen på en låg iskulle, som uppstått genom
frysning af vatten, som spolats upp, då själen stuckit sin nos
i blisan. Genom andhämtningen hållas blisorna ständigt öppna.
Liknande blisor brukar ock gråsjälen ha, men alltid fåtaligare
och stundom inga; de äro större än vikarens men f. ö. lika
dessa och hållas öppna på samma sätt.
Hålen, genom hvilka vikaren går upp och ned, äro jämt
så stora, som härför är behöfligt, fullkomligt cirkelrunda,
»liksom formade med passare». Beträffande det sätt, hvarpå hålen
upptagas, äro meningarne något delade, utom i det afseendet
att intet hål kan öppnas uppifrån. Om hålet blifvit belagdt
med is, »som ej är tjockare än en brödkaka», är själen stängd,
därest han befinner sig uppe, och kan ej bryta sig igenom.
Underifrån kan han däremot genom en stöt krossa ganska
tjock is, inemot 2-tums, gråsjälen t. o. m. ännu gröfre. Det
lär göra ett ganska egendomligt intryck, då längs en blank
isyta det ena själhufvudet efter det andra skjuter genom isen
högt upp, så att en stor del af halsen blir synlig. Stöten är
så kraftig, att isbitarne slungas långt ut åt alla sidor, och
hålet, som ej är vidare än hufvudet, blir fullkomligt skarpt
begränsadt utan sprickor i kanten, »liknande hålet efter en
bösskula» (O. Sj—dt). Troligen är det nosen, som tar emot
stöten, enär skallen f. ö. är svag och ömtålig. Ett slag med
en staf, en mässingdosa eller t. o. m. knytnäfven kan vara
tillräckligt att döda den största själ, om det träffar på rätta
stället, nämligen strax ofvan ögonen. Misslyckas det första
slaget, är det däremot så godt som omöjligt att slå i hjäl själen,
enär han då drar in halsen mellan skuldrorna och skjuter
späcket öfver hufvudet. Att hamra på nosen är under alla
förhållanden lönlöst, emedan han rynkar ihop huden och späcket
till ett godt skydd för densamma. Det är blott för att hämta
andan, »ta kväfve», som själen på detta sätt tillfälligtvis bryter
upp isen. De egentliga vistarhålen upptagas på helt annat
sätt. I många fall kan det vara små vakar, uppkomna då den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
