Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE BOTTNISKA SJÄLARNES LEFNADSVANOR
247
uppbrutna isrand bildades, invid hvilken vistan anlägges, som
alltjämt hållas öppna. I andra fall genomborras isen
underifrån, och huru själen därvid går till väga, är ett kapitel för
sig och ett ganska mystiskt sådant. Som nämndt bruka hålen
vara fullkomligt cirkelrunda, och stundom kunna kretsformiga
rispor efter klorna urskiljas; allt tyder på att de äro på något
sätt utsvarfvade i isen, och som svarf använder själen sig
själf. Själen har nämligen en högst märklig förmåga att med
tillhjälp af bakfötterna, »skräflerna», försätta sig i en ytterst
hastig roterande rörelse kring sin egen längdaxel. En
meddelare (A. O—n) har berättat, att han vid ett tillfälle stött
väckaren, det hullingförsedda spjutet, hårdt fast i en
gråsjäls-nos, som stack upp i ett hål. Själen började då att »tvilia»
med farten af ett spinnrockshjul och vred på detta sätt
våldsamt väckaren ur jägarens händer. En annan man hade vid
vittjande af laxnät påträffat en sårad gråsjäl, som han infångade
med laxkröken (ett slags famnslång båtshake, som användes
till att vid vittjandet svepa nätet kring laxen). Därvid kom
själen att lägga sig med framfötterna öfver båtkanten; i
detsamma måtte han ha kvicknat till, ty han började »tvilla» med
god fart, där han låg på relingen, och kom så att vrida fast
den våta kröken i motståndarens tröja, hotande att draga
honom ned i det våta elementet. Denne fick emellertid upp
sin slidknif och befriade sig genom att skära bort en flik af
tröjan och blef omsider segrare i den äfventyrliga tvekampen.
Av denna förmåga att med våldsam fart vrida sig rundt
begagnar sig utan tvifvel själen, då han tar upp hål i isen.
Därvid tryckas framfötterna, »händerna», på något sätt mot
isen, och med klorna utsvarfvas hålet. Huru det går till, har
af naturliga skäl ingen sett, men man har iakttagit, huru de
sist lösrifna isbitarne med fart slungats utefter isen. Ljudet
af klornas skrapande kan i lugnt väder höras rätt långt, 30 à
40 m. Naturligtvis bli klorna under detta arbete starkt
af-nötta, ofta ända till röda köttet. Betydligt tjock is påstås
kunna på detta sätt genomborras, kompakt kärnis på 4—5
kvarters tjocklek och därutöfver (de äldre måtten användas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
