Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’58
FAUNA OCH FLORA
moders sida, och det var, då deras ärkefiender, trutarna, när-
made sig, giriga efter rof. De. kommo flaxande öfver kullen.
Svärtan varnade sina ungar med ett sträft »kärr», och de döko
ned, men småttingarna kunde ju ej hålla sig länge under vatt-
net. Truten flaxade i allt farligare närhet. Svärtan kastade
sig med utbredda vingar än hit än dit manande sina ungar
att dyka på nytt och sökande att hålla sig mellan dem och
den rofgiriga fienden. Ibland lyckades det, ibland, om afståndet
ej var för långt, sökte vi också att med salongsgevärskulor
jaga bort röfvaren, och äfven det hade lyckad effekt. Två
röfvare miste äfven sitt lif. Men en gång tog en djärf hafs-
trut midt för våra ögon och trots några nära honom hvinande
kulor bort en svärtunge och flög en bit med honom, hvarefter
han lade sig ned på vattnet och gjorde processen kort med
sitt olyckliga offer. En hafstrut har en kraftig näbb och ett
stort svalg, genom hvilket en svärtunge med lätthet försvinner.
Om man vill söka att främja svärtornas trefnad och förökning,
är det sålunda ett oeftergifligt villkor att hålla trutarna inom
ganska snäfva gränser, eljest är det fara värdt, att svärt-
ungarna bli uppätna nära nog lika fort, som de komma i
vattnet. Hafstrutarna äro naturligtvis de värsta, men äfven
en del gråtrutar äga stor fallenhet att följa exemplet och äta
de nykläckta svärtungarna, och aptiten tryter ej heller hos
dem.
Storm och regn försvårade iakttagelserna, så att af and-
artade fåglar ej många blefvo sedda, men säkerligen voro de
ej heller talrika. En gammal storskrakhane flög förbi iklädd
sin sommardräkt, som nästan liknar honans, men ju lätt igen-
kännes på de hufvudsakligen hvita vingarna. Ett fåtal gräs-
änder hade också dragit sig ut i hafsbandet, där vissa skär
med sötvattensamlingar utöfvade större dragningskraft på dem
än andra.
En ofantligt stor öfverraskning var det, då jag en dag fick
se, hvad jag tyckte vara en ruggande alfågelhane och sedan
mycket riktigt med Zeisskikaren fastställde vara en sådan.
Den var sedan synlig för oss så godt som hela tiden, ty den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
