Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SMÄRRE MEDDELANDEN
141
infångas, och överlämnades därpå till Skansens djurgård den 18
april, där den nu befinner sig i allsköns välmåga sällskapande med
andra grågäss, sedan några vingpennor på den blivit klippta.
Sannolikt är det en grågås, som tagits som unge och hållits
tam i en viss frihet, såsom lätt kan ske med dessa fåglar.
Möjligen har den sedan flyttat söderut i höstas och nu återkommit, men
ej hittat till sitt hem utan stannat vid Ladugårdsgärde, där det ju
fanns betesmarker. På dylikt sätt skulle det låta sig förklaras,
varför den ej var mera rädd för människor. Det skulle vara
intressant, om någon av våra läsare skulle kunna lämna upplysning om,
huruvida någon dylik halv- eller heltam grågås kommit bort på
något ställe. Härigenom skulle möjligen dess historia kunna
kompletteras. Red.
Fågelstudier.
Under den gångna vintern har jag ägnat en god del av min
lediga tid till studium av våra vänner fåglarna. Vid upprepade
iakttagelser och intimare bekantskap lär man känna nya drag och
egenheter t. o. rrr. hos våra vanligare arter. Särskilt vintertiden,
då flera av våra övervintrande småfåglar ty sig till människans
bostäder till följd av näringsomsorger, bereder fågelvännen gynnsamma
tillfällen till nöje och studier, helst om man utanför bostaden har
några rönnar eller oxlar, behängda med röda »druvklasar» eller
består sig med en »fågelrestaurang», som aldrig bör saknas.
Denna vinter har varit ovanligt skonsam mot de små bevingade
kräken, och kampen för tillvaron har därför betydligt mildrats.
Flockar av både bo- och bergfinkar ha gott kunnat uthärda vår
nordiska vinter, och de ha hållit till dels på åkerfälten, som de
nog tämligen väl rensat från ogräsfrön, dels i Oxiarna, vilkas bär de i
sällskap med trastar och sidensvansar med strykande aptit spisat.
De senare visade sig som först vid nyårstiden här i Fliseryd, då
en större flock uppehöll sig en tid, så länge oxelbären räckte. Men
dessa fingo snart en svår fiende i en dubbeltrast, som ensam
ämnade lägga beslag på hela bärförrådet. De stunder trasten ej åt,
satt han i toppen av en hög asp i närheten och höll utkik. Såg han
då sidensvansarna komma, bar det med fart av till oxeln, han satte
sig i toppen och lät höra ett långdraget, fint läte, ungefär som
bofinken låter höra ibland. Gjorde fåglarna försök att sätta sig i
oxeln, blev trasten alldeles utom sig av raseri, rusade mitt in i
flocken och gjorde kast på kast som en hök för att skrämma bort
inkräktarna. Han kom därvid på svävande vingar, och det såg ut,
som om han med avsikt sökte imitera rovfågel. Sidensvansarna
måste motvilligt ge sig iväg men slogo oftast till i någon trädtopp
ej långt ifrån. Men trasten satte likafullt efter dem och motade
dem längre bort, och så kunde man se honom förfölja fåglarna
från trädtopp till trädtopp. Han tillät ej heller några andra
bär-ätare sätta sig i oxeln, ej ens av sin egen art. Han var ensam
herre vid bordet. Däremot generade det honom ej alls, att några
gulsparvar slogo till på grenarna, där hans läckra bär sutto.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
