Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5o
EINAR LÖNNBERG
hänt, att ehuru vildgetterna upptäckt mig, innan jag kommit
inom håll, de likväl stannat, tills jag kommit nära nog att
skjuta, något som aldrig hänt mig, då det varit fråga om vildfår.»
Dessa djurs skygghet omtalas även av andra sportsmän.
Engelsmannen St. John citeras av Blanford med följande ord
i översättning: »Vildgeten är märkvärdigt skygg och var. Under
min tidigare vistelse i Persien tillbragte jag mången tröttsam
dag på jakt efter dem, men lyckades aldrig få en bock».
Det är sålunda desto mera tillfredsställande, att
Riksmuseet tack vare Överstelöjtnant Björling fått en vacker bock
av denna intressanta art, som skjutits på berget Sia-kuh i
västra delen av den stora saltöknen. Den har den
karakteristiska färgen för en gammal bock i vinterdräkt. Större delen
av kroppen är brunvit med ett svart band längs hela ryggen
från nacken till svansen, som helt och hållet är svart. Från
detta går ett brett svart band ned på vardera sidan framför
bogarne och förenas till en stor svart fläck i bringan. Det
yviga skägget och strupens framsida har samma färg och
likaså ett streck på gränsen mellan sidorna och den vita buken
fortsättande ned på lårens framkant. Framsidan av benen är
svart, men själva »knäet» på frambenen är vitt liksom benens
in- och baksida. Ansiktet är m. 1. m. brunsvart.
Hornen äro svängda i en elegant båge bakåt, från sidorna
hoptryckta med nästan plan insida och konvex utsida.
Framkanten är nedtill ganska skarp och bär längre upp några rätt
stora knölar.
Den till Riksmuseet skänkta bocken har den ståtliga
längden på sina horn av ungefär 103 cm. längs ytterkurvan, men
i litteraturen omtalas ännu större längd på hornen. Möjligen
gäller dock detta någon annan ras, ty vårt exemplar är en
gammal bock, som sannolikt aldrig skulle ha fått särdeles
mycket större horn.
År 1758 gav Linné tamgeten namnet Capra hircus, men
i tolfte upplagan av Systema Naturae, 1766, fäller han ett
yttrande, som visar, att han åtminstone då även därmed avsåg
den vilda geten: »Habitat in Oriente in montosis–––-—’,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
