Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
E. L.
också ännu trött och utsvulten. Den blott hasade sig fram
med stödjande rörelser med vingarna. På tredje dagen tog
draggmästaren och släppte den i fiskbassängen i
vinterlaboratoriet, för att den skulle få tvätta sig, emedan den blivit
smutsig. Förmodligen på grund av dess uttröttade tillstånd hade
den ej haft förmågan att olja in sin dräkt, utan den blev våt.
Emellertid sam den kring gladeligen, och den åt några bitar,
särskilt en bit fisklever, som flöt på vattnet. I bassängen hade
strax förut insläppts en del nyfångad fisk och av dessa hade
ett par »rödnäbbor» (Labrus mixtus el. riktigare L. ossifagus)
ej fullt kvicknat till, utan de summo vid ytan med buken i
vädret. Då havhästen såg dessa, sam han genast till den ena
av dem och började att bearbeta den med sin näbb. Men
röd-näbbans fjällpansar är rätt motståndskraftigt och dessutom
var det ej så lätt för den att få tag, ty fisken gled undan, och
havhästen hade ej heller något fäste, utan, ehuru han sökte
spjärna mot med de halvutspända vingarna, gick det ej bra.
Han försökte med den andra med samma negativa resultat.
Men medan han höll på härmed, kom en lyrtorsk av omkring
20 cm längd uppsimmande mot ytan framför honom. Den
högg han genast om huvudet och, som jag tyckte, gick
näbbhaken direkt in i ena ögat. Havhästen gjorde ännu några
hugg och fick så tag om fiskens nos, så att den blev rättvänd,
och då med ens sväljde han ner den. Det gick med en sådan
fart, att jag såväl som andra kringstående ej kunde låta bli
att brista i skratt. Det var ju en väldig munsbit, men det
syntes ej alls, och han tog åtminstone ännu en fiskbit. Han
hade nu även förvärvat en sådan vana vid människor, att han
ej längre högg hårt, även om han nöp lite sakta efter fingrarna,
då någon bjöd honom, vad han ej ville ha. Han skulle nu även
få göra en liten promenad på golvet, men det var bara ett
otympligt skubbande fram med ben och vingar på en gång och
även stöd med näbben.
Nu var emellertid isen bruten, vi visste, att han helst åt
simmande i vattnet och helst tog sin föda direkt ur vattnet.
Med kännedom härom tog vaktmästaren honom följande morgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
