Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
E. L.
wick och Maine i öster. Mot norr går den regelbundet upp
till trädgränsen på denna kontinent, under det att den i
allmänhet ej synes intränga långt söderut i Förenta staterna
utom på ett ställe, varest den genom Dakota o. s. v. framtränger
till norra Nebraska och Wisconsin. Den är sålunda fullständigt
cirkumpolär med ganska nordlig utbredning. För Europa
kunna vi komplettera uppgifterna om dess utbredning med att
den häckar i norra Skottland samt i Lettland. Men från
Danmark föreligger ej någon pålitlig uppgift om, att den häckat.
På den mellaneuropeiska kontinenten saknas den som
häckfågel t. o. m. i Ostpreussen, dit dock ofta en del av en
jämförelsevis nordlig fågelfauna framtränger. I vårt land har
denna art rätt länge varit känd från Öland och Gotland
ungefär från mitten av förra århundradet.1 Det är möjligt, att
den därigenom för oss här i landet med orätt kunnat framstå
såsom en relativt sydlig fågel, om hänsyn ej tagits till
utbredningen utanför Sveriges gränser. Det är möjligt, för att
ej säga sannolikt, att den invandrat till de nämnda öarna från
Lettland. Att den också förekommer på åtskilliga ställen i
Västerbotten och även i Jämtland och Härjedalen står bättre
i samband med artens övriga utbredning.
Å andra sidan är dess förekomst i vad man i dagligt tal
kallar mellersta och södra Sverige en mycket sen företeelse,
som med ganska stor säkerhet kan dateras på detta århundrade.
Det synes därför något egendomligt, då Svarthakedoppingen
av S. Ekman inordnas i den artificiella grupp, som han kallar
»de sydskandinaviska lerområdenas fauna». Första gången,
som Svarthakedoppingen iakttagits vid Ekolsund i Uppland,
var våren 1909, då jag hade nöjet att finna den där i par och
samtidigt erfor av Hovjägmästaren Seaton, att den ej varit
sedd där förut. Han meddelade också senare, att den häckat
och förökat sig. På denna lämpliga plats har den sedan haft
sitt tillhåll, och det är ej omöjligt, att de svarthakedoppingar,
som på senare år träffats häckande t. ex. i Säbysjön i när-
1 Ett fynd av en ännu ej fullvuxen unge av Podicefis auritus, som
1848 gjorts på Orust av W. von Wright, synes mera fristående.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
