Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Wolleys fågelfaunistiska arbete i svenska och finska lappmarken 1853–1857. Av Edv. Wibeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WOLLEYS FÅGELFAUNISTISKA ARBETE 245
Isovuoma, som året förut bo och ägg av trana. Så snart
gränsälven gått upp, färdades han båtledes ända upp till Kilpisjärvi
och tillbaka igen med riskabla forsränningar i då rådande
hög-vattensflod. Under denna färd togos bl. a. ägg av simsnäppa,
smålotn och bergand. ,
Under hans bortovaro från Muoniovaara hade den nya
organisationen för uppsökande av fågelbon och ägg fungerat
till belåtenhet och i flera fall fört värdefulla fynd i hans
händer. När han senare på sommaren gjorde en visit hemma i
England, förde han så t. ex. bland annat med sig äggkullar av
fjällärka, hökuggla, fjällgås, lavskrika, lappländsk rödspov
(Limosa lapponica) samt svartsnäppa, av vilka den sista
artens ägg med full säkerhet aldrig förr blivit tagna, och
åtminstone fullt autentiska kullar knappast heller av lavskrika
och rödspov.
Efter sex veckors vistelse i England reste han över
Berlin och Stettin till Stockholm, tog sista ångbåten för året
uppför Bottniska viken och hann just nätt och jämt fram till
Muoniovaara, innan älven isbelades.
Vintern 1854-55 tillbrakte Wolley på ungefär samma
sätt som den föregående. Under tiden utbröt Krimkriget, vars
dyningar, som bekant, sträckte sig ända upp i Östersjön, där
engelska flottan bl. a. demolerade Bomarsunds fäste på Åland.
Det är belysande för tidsförhållandena och ger en
föreställning om, i vilken avkrok av världen Wolley i själva verket
vid denna tid arbetade, då man hör, att hans färder icke
bara i Nordfinland, som ju tillhörde Ryssland, utan, som vi
strax skola få se, t. o. m. innanför det verkliga Rysslands
gränser icke desto mindre kunde få fortgå precis som förut.
Det förstås av sig självt, att Wolley personligen iakttog den
strängaste neutralitet och i sak icke gav den allra minsta
anledning till misstro, men i hans egenskap av undersåte av
en fientlig nation hade ju en dylik situation nu för tiden varit
fullkomligt otänkbar.
På våren 1855 reste han för andra gången till norska
finnmarkskusten, som han följde förbi Nordkap till Vadsö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
