Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Wolleys fågelfaunistiska arbete i svenska och finska lappmarken 1853–1857. Av Edv. Wibeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
EDV. WIBECK
handa ännu senare, nämligen den 30 juli, då han i en enkel,
ända från Sodankylä i Finland sänd träbytta fick mottaga
bl. a. salskrakägg jämte den tagna honfågelns skinn. Det var
långvariga och målmedvetet inriktade ansträngningar från
Wolleys sida, som därmed till sist krönts av framgång, och
detta så att säga i sista minuten, innan han vände tillbaka
till England. Salskrakens ägg och häckningsförhållanden hade
tidigare varit helt okända för vetenskapen.
I augusti anträdde Wolley återresan från den nejd uppe
i Nordskandinavien, dit en så stor del av vad som senare
skulle framstå såsom hans egentliga livsverk, varit förlagd,
och som han aldrig mera skulle komma att återse.
Återkommen till England utvecklade han under loppet av
vintern 1857—1858 sin sedvanliga energi på preparerandet av
sina samlingar, bekantgörandet av sina ornitologiska
iakttagelser o. s. v. I april 1858 anträdde han i sällskap med
Newton en långfärd till Island för att taga reda på, hur det
egentligen förhöll sig med garfageln, om den ännu fanns till
såsom levande art eller redan var utdöd. Efter besök vid
Eldey m. fi. platser för garfågelns sista kända förekomst vid
Islands kuster samt efter att personligen hava uppsökt och
utfrågat alla de 12 ännu kvarlevande, inhemska fångstmän, som
haft med fångsten av fågeln eller dess ägg att skaffa, kunde
man med till visshet gränsande sannolikhet fastställa, att
garfågelns saga tyvärr redan var all. Det blev nu Wolleys
— och efter honom Newtons — ivriga strävan att uppbringa
och bevara så många som möjligt av de skinn och ägg av
arten, som funnos kvar, samt att av de senare förfärdiga så
goda målade avbildningar som möjligt.
Kort efter Islandsresan blev det klart, att Wolleys
hälsotillstånd, som förut alltid varit anmärkningsvärt gott, på
något sätt blivit rubbat. Han led av ångestkänslor, och hans
gamla handlingskraft började svika. Vid ett
naturvetenskapligt möte i Leeds i september 1858 kunde han ännu hålla ett
par föredrag — icke om fåglar, utan om snöns kristallisation
samt om vissa uppfrysningsföreteelser på barmarksfläckar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
