Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Faunistiskt småplock från Tärnafjällen och Västerbottens kustland. Av Otto Holm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
håll åsett, huru en gök ur ett gulärlebo tillgrep och förtärde
ett ägg, och sedan hade dag för dag ett ägg försvunnit, tills
boet var tomt. Vid flera andra tillfällen hade han observerat,
hurusom gulärle- men även trastkullar på liknande sätt
decimerats, och dylikt hade han ock hört berättas av andra
personer.
Under lemmelår äro de flesta rovfåglar talrikare än eljest.
Vintern 1930—31 var fjällugglan utomordentligt allmän, och
det hände, att ett 30-tal på en gång kunde ses sittande ute på
Överumans is. I ett jorduggle-bo hade L-n ett lemmelår
funnit 10 ägg och i ett bo av hökuggla (i en ihålig stubbe) inte
mindre än 15.
Tornfalken anses i Tärna egendomligt nog vara en svår
fiende till riporna och går under namnet »lill-rypspänningen».
»Ripornas fasa» kallar honom Haugan, som från Laisholm
tillsände mig en 31/12 1930 skjuten ung hane. Tornfalken skall
enligt L-n först på senare tid ha uppträtt i denna gränstrakt,
där han för 50 år sedan var okänd. I augusti 1931 sköt den
sistnämnde en jaktfalk och en »stor-rypspänning» (duvhök).
Fjällvråken var det året i Tärna som annorstädes sällsynt.
Ett par fanns dock i Brantsfjället och ett annat i Artfjället.
Sommaren 1924, då lemlarne ävenledes saknades, fanns i ett
bo i N. Storfjället en enda unge — med en groda som
proviant. Lemmelår övervintra alla rovfåglar utom fjällvråken
och fiskgjusen, vilken förr någon gång häckat och
fortfarande emellanåt visar sig. 1924 fanns i Granås ett bo, fästat
på de i jämnhöjd avbrutna topparna av en gaffelgrenig gran.
Det var f. ö. förvånande att se, vilka väldiga granar där
funnos uppe vid själva granskogsgränsen. Ett kullfallet träd
mätte 19,6 m., och stubben efter en avverkad jätte hade en
diameter av 70 cm.
Dalripor sågos flerstädes 1931, både enstaka och i flock,
men däremot intet ex. av fjällripan, som på ett oroväckande
sätt avtagit. Att dennas kullar kunna vara mycket sena, hade
jag tillfälle att konstatera vid min förra vistelse i Strimasund,
då jag 24/7 råkade skrämma en höna från boet, som innehöll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
