Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gräshoppsångaren, Locustella naevia, iakttagen vid Västerås. Av R. Tenow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tilltalad av modellsnickaren Erik Jonsson, som frågade vad
promenaden gällde och fick svaret, att jag letade efter en
fågel med det och det lätet. Han yttrade då: »Den fågeln
känner jag väl till. Jag som bor här, har hört den sjunga varje
kväll och natt nu i tre veckors tid och studerat den. Jag har
haft den sjungande så nära inpå mig, att jag kunnat nå den
med handen. Nog finns den här nu också, men han kanske
håller till längre ut på gärdet — det ligger en tvåårsvall
väster om Tunbyvägen ikring ladan.» Han förde mig ned
mellan husen och rätt vad det var hördes det sirrande lätet,
och där ute i vallen i närheten av en liten bäck, som
begränsar gärdet i väster, satt fågeln. Det är svårt att
beskriva vilket intryck på mig den underliga sången gjorde. En
sång, som en som hört den en gång aldrig vidare kan missta
sig på. Ja, vad skulle mina ärade läsare tycka om en sång
som läte som ett fickväckarur och som pågick minut efter
minut. Fågeln satt i toppen på ett hundlokestånd ute i åkern
— Jonsson uppgav, att det varit hans älsklingstillhåll en tid
— och den lät oss närma oss på ett avstånd av ett tiotal
meter. Sedan vi en kvarts timme iakttagit fågeln, som
alltjämt sjöng, gällde det för mig att få upptäckten bestyrkt av
någon mer person. Efter att förgäves ha sökt förbindelse
med några andra, purrade jag stadsträdgårdsmästare
Follmer, och han fick i mitt sällskap senare på kvällen uppleva
sensationen. Detta blev upptakten för ett ivrigt studerande
av fågeln under hela sommaren, och många äro de, som i mitt
sällskap besökt fyndplatsen och satts i tillfälle att på nära
håll både höra och se fågeln. I fråga om sångplats — han
sjunger ivrigast på kvällen från 9-tiden och långt ut på
efternatten — enligt uppgift av i trakten boende, som givetvis
icke kunde undgå att bli intresserade av det studium, som
ägnades fågeln, sjöng han även under dagarna, ehuru
givetvis mindre ivrigt. I sitt uppträdande var fågeln mycket
konservativ. Så länge hundlokeståndet icke blivit överväxt
av timotejen, höll han regelbundet till i detta under det han
sjöng — det blev därför formliga vägar ut till detta av de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
