Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ornitologiska bidrag från Närke. Av Erik Rosenberg (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
ERIK ROSENBERG
färd med att spränga skalet. Ruvningstiden tyckes alltså vara
omkring 29 dagar.
I våras hade jag också turen att obemärkt befinna mig
invid en blå kärrhökshanne. Han var ivrigt sysselsatt med
att draga kvistar till boet. Vid ett tillfälle kom honan på
besök. Hon hade emellertid inte den karakteristiskt
fladdrande flykt, som kärrhökarna ha vid boet, och visade heller
intet intresse för hannens arbete. När hon en stund senare
flög bort med djupa vingslag, följde han henne en bit men
återkom snart och fortsatte sitt hopplösa arbete. Ibland
avbröt han detta och utförde sin flyglek. Jag befann mig
härvid rakt under och fick till min överraskning och förargelse
se, att han ingalunda snodde runt vid fallet, som jag
beskrivit efter iakttagelser, gjorda från sidan, utan endast slog med
vingarna på samma sätt som vid uppstigandet.1
Falco columbarius aesalon Tunst.
Stenfalken synes rätt ofta under häckningstiden. I början
på maj 1931 såg jag en dylik flyga med en lång kvist i klorna
på väg mot en någon km. bort belägen skogsdunge vid
Kvismaren. Någon tid senare eller 22 maj funno baron Knut
von Essen och jag ett bo av stenfalk i en tallskog invid
Stora Gårdsjömossen. Detta bo föreföll också vara byggt av
falken själv.
1 Aven blå kärrhöken har varit föremål för beskrivning, nämligen av
Stig Wesslén i hans bok »Träskets aristokrater (P. A. Norstedts förlag 1930).
Denna bok skulle inte ha berörts här, då den är skriven i någon sorts
romanstil, men då den rör sig om av mig t. o. m. individuellt kända
kvismar-fåglar, och då det i företalet säges, att den skildrar »de vilda djurens
verkliga liv», kunde kanske ett kort omnämnande vara befogat. Trots uttalandet
i företalet är denna bok i huvudsak en fantasiprodukt, där både djur och
landskap äro främmande för en kännare. Bland de fackliga misstag, som
återfinnas överallt, fäster man sig vid, att jord- och hornugglorna skildras
som farliga fiender till småfåglar och andungar, liksom lärkfalken och
tornfalken! Kärrhökarna äro omöjliga att känna igen så som de skildras här.
Som exempel på tillvägagångssätt vid »studier» av djurens liv må endast
nämnas den med text och bilder beskrivna striden mellan blåhöken och en
snok, som krupit upp i boet. Denna rafflande tilldragelse har aldrig ägt
rum i verkligheten; bilderna visa endast, hur fåglarna rycka i en av
författaren själv ditlagd, ihjälslagen snok!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
