Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
93
sedan 37 älgar i en hjord påträffades, och för omkring 25 år sedan
voro 40 älgar synliga på en myr. Emellertid äro älgarna åter
utsatta för en beklaglig decimering, därigenom att det i Norge ej är
förbud för att använda de finkalibriga 6xji mm. armégevären på
älgjakt. Då skotten från dessa ej ha tillräckligt dödande kraft,
blir följden, dels ett gruvligt djurplågeri (man har t. ex. träffat
älgar med ända till q sådana kulor i kroppen och dock ännu
levande), dels ett nedskjutande av en mängd älgar, som f. t.
undkomma, men sedan ömkligen pinas ihjäl. Under en skogstaxering
sommaren 1926 hittades undan för undan tillsammans 13 kadaver av älgar,
som rönt ett sådant öde. Rörande älgens fortplantningsförhållanden
lämnar förf. åtskilliga uppgifter av intresse. Han anser bl. a., att
en älgtjur bör vara 4—5 år gammal för att lämna en kraftig
avkomma. Liksom i Sverige och även annorstädes talar man i Norge
om två slags älg, en med gråbrun färg och långa, ljusa ben, och en med
mörk, nästan svart färg och mörka, jämförelsevis korta ben. Den
senare kallas bergälg och har mera satt kroppsbyggnad och
sluttande rygglinje. Så långt stämmer berättelsen med den hos oss,
men förf. uppgiver, att i Tröndelagen den långbenta har
skovelhorn och den kortbenta, cervina »stånghorn». Såvida detta ej är
en felskrivning, är det motsatt mot vad som säges här i landet.
Båda formerna gå dock i varandra. Utrymmet tillåter ej längre
referat, men till dessa korta antydningar bör fogas ett påpekande,
att i de jaktskildringar, som upptaga bokens senare del en mängd
intressanta biologiska uppgifter finnas att hämta. Dessutom äro
dessa berättelser i och för sig synnerligen läsvärda, emedan förf.
har en ledig och målande stil samt god jägarhumor, här och där
med inslag av »jägarlatin». Han har ju också stor erfarenhet, då
han under årens lopp, ofta under stora strapatser, nedlagt över ett
hundratal älgar. Därvid har han dock aldrig förfallit till att skjuta
för antalets skull utan gått till väga med strängt urval, så att han
i regel ej skjutit tjurar med mindre än 12 spetsar. Då han
påträffat svagare tjurar, ha de i frid och ro fått avlägsna sig och
jägaren har gått åt sitt håll. Även några björnar ha fallit för förf:s
kulor, och han har under sina jakter även förvärvat en viss kunskap
om denna djurarts levnadssätt, som han kan omtala. Han beklagar
också livligt, att på grund av en bristfällig lagstiftning detta ädla
villebråd är så gott som utrotat i Norge. I slutet av boken
omtalas även en del andra djur. Ett kapitel ägnas åt lemlarna. Då
han talar om lemmelpesten, som dödar så gott som hela beståndet,
och den s. k. lemmelsjukan, som säges angripa människor vid tiden
för lemlarnas massdöd, framkastar han till »vetenskapens prövning»,
om denna kan ha något med tularemian att göra. Den senare
angrep »sistlidne höst» (1930) »harbeståndet såväl hos oss i norra
Norge som också i närheten av Oslo». »I flera fall har en
överföring på människor iakttagits i form av utslag och elakartade
ögon-inflammationer, märkvärdigt nog blott hos folk, som flått harar.»
Sista kapitlet handlar om några humoristiskt berättade harjakter
med stövare m. m. Såsom slutomdöme kan sägas, att man med
stort nöje läser denna bok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
