Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På spaning efter vittruten. Av Otto Holm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låg en ruvande gråtrut. Något bo, som kunde antagas
tillhöra vittruten, fanns däremot icke.
Den 1/9 ringde fyrmästare B. upp mig och berättade, att
han ett par dagar tidigare på ett skär utanför Lillklinthällorna
jämte andra trutar även sett en vittrut. Den hade varit mycket
skygg och flugit bort på långt håll. Många ungar hade ock
setts, men vilka arter de tillhörde, hade icke varit möjligt att
avgöra.
Att konstatera vittrutens häckning har sålunda hittills
icke lyckats, och fyrmästaren uttalade den förmodan, att den
icke värpt i år. Att gamla fåglar förekomma även under
häckningstiden, har dock blivit fastställt. Ett tynande liv synes
arten i alla händelser numera föra i denna trakt, och
högeligen önskvärt vore det att kunna rädda denna sista rest av
en märklig fågelstam. I detta syfte pågå f. n. underhandlingar
om fullständig fridlysning av Slokusågern och Lillklinthällorna
- till den kraft och verkan det hava kan.
I den nämnda uppsatsen har jag framkastat den hypotesen,
att denna vittrutstam är av relikt natur. Det kunde tänkas,
att den inkommit i det baltiska området under Yoldia-tiden
och sedan följt Ancylussjöns gräns vid dess utbredning norrut.
Dess boplatser lågo då naturligtvis åtskilliga mil från den
nutida kusten men flyttades alltefter strandliniens förskjutning
för att slutligen bli de nuvarande. Ett sådant skär som
Vasagrundet, en helt låg anhopning av klapper, har endast en
mycket kort tid, kanske ett tiotal år, tjänat som häckplats.
Fågellivet visade sig vid våra färder i det hela vara ytterst
fattigt, vilket utan tvivel beror på den ohejdade boplundring,
som sedan gammalt bedrives i denna trakt. Någorlunda talrika
voro, förutom silltruten, endast svärtan och småskraken.
Vid den sista expeditionen sågs på flera ställen skärpiplärka,
en art som på sista tiden synes hava åtminstone betydligt
tilltagit i denna trakt. Åren 1921 och 1924 eftersökte jag den
där förgäves.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
