Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Litteratur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Litteratur.
Horst Siewert: Starcke, Erlebnisse mit dem schwarzen und weissen
Storch. 208 sid., 80 helsidesplanscher. Dietrich Reimer (Ernst
Vohsen) A.-G., Berlin 1932. 4,80 Mk.
Storkarna höra ju till de fåglar, som i synnerlig hög grad
ådraga sig människornas intresse. Det fattas ju ej heller litteratur
om dem. Från Danmark ha vi redogörelser för de där
förekommande svarta, storkarna, och våra egna vita storkar ha utförligt
skildrats både i ord och bild av ett par författare. Dock griper
man gärna tillfället att göra bekantskap även med här ovan nämnda
nya bok, vilket man också ingalunda ångrar, ty den visar sig vara
synnerligen väl värd att taga närmare kännedom om. Förf. har
studerat den svarta storkens levnadsvanor i en av Ostpreussens
skogar, där det ännu finnes områden, som kunna sägas bära
urskog. Här har han dag efter dag från ett gömställe i ett träd
nära deras bo noggrant studerat de svarta storkarnas familjeliv.
Han gör det med varmt intresse och återgiver sedan sina
iakttagelser på ett fängslande sätt, och utan att göra sig skyldig till
någon överdrift. Han redogör för livet i och vid storkboet från
ruvningstidens början, då redan hanen deltager i bestyren. Så
kläckas ungarna, tre till antalet, men en förolyckas. På ett eller
annat sätt hade den nämligen kommit ur själva balen och ut på
boets riskant, och där fick den ligga. Föräldrarnas instinkt sträckte
sig ej därhän, att någon av dem kunde hjälpa denna unge
tillbaka till balen, ty endast ungarna i denna uppfattade de som sina
egna och ägnade dem all omsorg med utfodring, putsning o. s. v.
Den, som kommit utanför, fick förgås. De båda andra frodas
emellertid, och vi få veta, huru utvecklingen skrider fram och huru
slutligen omkring 9 veckor efter kläckningen av de otympliga små
vita dunbollarna hade blivit unga svarta storkar, som kunde pröva
sina vingar till flykt. Alla olika faser i utvecklingen belyses med
förträffliga bilder. Den svarta storken är även i Ostpreussen en
ganska sällsynt fågel, som synes avtaga i antal. Den vita är
däremot talrik. 1905 räknade man där ej mindre än 15,445 bon, av
vilka t. o. m. 1,063 voro byggda på ursprungligt sätt i träd. Än
i dag äro storkarna talrikare i Ostpreussen än annorstädes i
Tyskland. En minskning har visserligen ägt rum, men förf. anser, att
fortfarande där skulle finnas omkring 9,100 storkbon. På samma
sätt som skett med den svarta storken, lämnar förf. i bokens senare
del en rikt illustrerad berättelse om en vit storkfamiljs liv, ända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Feb 8 00:24:39 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/faunaflora/1932/0284.html
