Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i6
john bernström
även om de i princip gälla för stora delar av landet, äro icke
allmängiltiga. I Lungsunds socken häckar kärrmesen oftast i
ung tallskog, i vilken enstaka björkstubbar stå kvar från
tidigare lövskogsbestånd, och samma förhållande bör råda
flerstädes inom artens norra gränsområden, där egentlig lövs-kog
är sällsynt. I tvenne fall ha av författaren funna
kärrmes-reden legat i hål, som året innan eller tidigare innehållit
grå-mesbon och detta förklarar varför kärrmesarna i rätt stor
utsträckning begagnat sig av den inneliggande enbasten till sin
bobyggnad. I gråmesens båle fanns vid flera tillfällen fjädrar
(av duva?). Under de flesta gråmesbon finner man färska
träflisor och spånor, men stundom saknas dessa alldeles Detta
sistnämnda förhållande kan tyda på att gråmesen undantagsvis
häckar i redan utformade hål (föregående års boplats?), men
troligare är att fågeln bär bort flisorna från boet och släpper
dem på flera meters avstånd från boet, såsom iakttagits av
Lönnberg (p. 125) och hos Parus atricapillus kleinschmidti
Hellm. av Coward (I, p. 140). Äggen variera för mycket för
att med säkerhet kunna åtskiljas, även om i allmänhet
kärrmesens ägg ha mörkare fläckar. Det fordras rätt mycket
övning för att ute i markerna kunna skilja de tvenne arterna,
fastän detta ju icke bereder några svårigheter, då det gäller
döda eller uppstoppade exemplar. Återstår sedan för att
särskilja dem deras alldeles olika och mycket karakteristiska läten,
vilka för övrigt varit författarens utgångspunkter vid
bestämningen.
Ægithalos caudatus (L.) och Regulus regulus (L.), i synnerhet
den senare, voro under åren 1915—16 mycket vanliga i trakten,
och häckade förmodligen även, ehuru detta icke konstaterades
med visshet. Etter den långa och synnerligen stränga vintern
1916—17 (-43° C. vid Lundsberg i mitten av januari 1917)
försvunno de emellertid alldeles och blott en enda gång senare
såg författaren en kungsfågel (i januari 1920 i en talgoxflock).
Att dessa fåglar nästan dö ut under stränga vintrar har f ö.
ofta påpekats, bl. a. av Kolthoff (p. 41).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
