Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iq2 smärre meddelanden
först senare av större djur. Det har iakttagits vid otaliga tillfällen att,
om honan vid ett hökbo omkommer medan ungarna äro små, så
fortsätter hanen visserligen att lägga upp rov på bokanten, men
har icke begrepp om att stycka detsamma, varför ungarna under
sådana förhållanden oftast omkomma av svält mitt i överflödet av
mat. Jag har personligen haft tillfälle att konstatera detta faktum
vid en hel del hökbon. I en del litteratur har man läst, ej blott,
att hanen hos våra hökar skulle ruva ut äggen om honan
utkommit, utan även att han skulle ensam föda upp ungarna. Detta
strider bestämt mot såväl mina egna som en hel del andra
samvetsgranna iakttagares uppfattning.
Denna var hade jag emellertid tillfälle att i ett vittnes
närvaro konstatera, att undantag från regeln givas. Dä jag i senare
delen av maj inspekterade ett gammalt hökbo, som jag
samvetsgrant bevarat sedan 191 q — under de första åren omväxlande
taget i anspråk av duvhök och ormvråk, men under de sista 7
åren konstant utnyttjat av duvhök — fann jag att även 1934 ett
duvhökpar där slagit sig ner. (Detta trots att jag varje år skjutit
de gamla och plundrat boet.) Sedan jag kört upp honan ur boet
byggde jag och min medhjälpare på den gamla kojan, inom gott
skotthåll från boet, varefter vi avlägsnade oss. Först efter omkring
14 dagar hade jag tillfälle att med ovannämnde kamrat taga itu
med hökarna. Sedan vi kört upp honan ur boet kröpo vi in i
kojan. Under 3/± timmes tid hörde vi honan skrika sitt giack,
giack runt om oss, men så länge hanen icke var tillstädes, ville
jag icke skjuta henne. Efter ytterligare en kvart hörde vi i fjärran
en kråka giva alarm, varför jag anmärkte till kamraten, agronom
G., att hanen nu säkerligen vore på väg till botrakten. Detta
bekräftades också. Kråkan följde honom ända fram. Mot honans
mera gälla läte svarade nu dä och då hanens något grövre toner.
Plötsligt slog den ena höken till framför en av skottgluggarna och
nedsköts. Visserligen var jag då osäker om huruvida det var
hanen eller honan (man har icke så värst god sikt genom en liten
skottglugg), men som ungarna i boet hela tiden skreko och jag
hade hela dagen på mig, spelade detta denna gång ingen roll.
Endast några minuter efter skottet lät den överlevande höra av sig,
varigenom jag fick visshet om, att det var honan som skjutits.
Efter omkring en kvart från det honan skjutits, slog hanen till på
bokanten, men var av en tjock gren vid boet så skyddad, att endast
huvud och stjärt voro oåtkomliga för ett skott. Detta tvang mig att
avvakta ett lämpligt skottillbud, något som tog flere minuter. Hanen
nopprade nu sönder något av det rov, han medfört, och matade
samvetsgrant ungarna. Boet låg så lågt, att jag från kojan med
zeisskikare väl kunde följa hela förloppet. Efter några minuter
ändrade fågeln ställning och blottade sig för ett skott, som
ögonblickligen gick. Emellertid vinglade han iväg inåt skogen, men då
jag var säker pä mitt skott, kröpo vi ut ur kojan, togo först reda
på honan, som låg ett femtiotal meter söder om boet, varefter vi
började söket efter hanen, som återfanns död, med halvt utbredda
vingar, omkring 75 meter norr om boet. Agronomen klättrade nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
