Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några faunistiska notiser från Kristinebergs Zoologiska Station. Av Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I 8
einar lönnberg
I denna tidskrift för 1909 har Hjalmar Östergren
skrivit om denna manet (sid. 71 — 87) och även meddelat en
färgbild av den. Denna är visserligen fullt riktig, men blekare i
färgen än flertalet av blåklintmaneterna, som man ser ute i
havet. Variationen är nämligen mycket stor, så att man kan
få se exemplar, som äro nästan färglösa eller endast ha en
svag violblå färgton, under det att det stora flertalet har
klarare och starkare blå färg ända till mättat azurblå. I
synnerhet de senare äro mycket vackra och, då de som i år äro
mycket talrika, erbjuda de en praktfull anblick.
Blåklintsmaneten beskrevs och erhöll en gång, såsom
Östergren omtalar, av en svensk forskare O. Swartz
artnamnet palmstruchi. Detta namn gavs för att hedra J. V.
Palmstruch, som var officer, men även gravör och gjorde
planscherna till verket »Swensk Botanik», till vilket Swartz
skrev text. Tyvärr har dock ej detta namn prioritet, ty det
ovan citerade är något äldre och måste därför användas.
Östergren synes till en början ha trott, att det fanns två blå
maneter, som visserligen voro mycket lika varandra men dock
skilda. Han övergav dock senare denna uppfattning. Han
hade kommit att tro detta, emedan en del blå maneter äro
släta, andra förefalla vårtiga ovan på disken. De senare skulle
vara palmstruchi. Detta håller dock ej streck. Vårtor torde
förekomma hos alla men äro m. 1. m. permanenta. Lyfter man
upp en blå manet ur vattnet, synes den vanligen vara helt slät.
Lägger man sedan samma manet i en skål med så grunt
vatten, att vid dess rörelser disken skjuter upp över ytan, synes
den vara vårtig. Den blå färgen är, såsom sagts, mycket olika
stark, men dessutom olika fördelad hos olika individer.
Diskens geleartade substans är alldeles glasklar, men den
förstärker genom sin ljusbrytning de undre delarnas till mycket
olika utsträckning blåa färg. Den sistnämnda ses i maghålan
och dess förgreningar samt randflikarna, men ofta äro
dessutom tentaklerna, könsorganen o. s. v. mer eller mindre starkt
blå. Att den blå maneten stundom uppfattats såsom blott en
varietet av den vanliga större brännmaneten, är egendomligt, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
