Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ornitologiska anteckningar från en Ölandsresa. Av Rune Bollvik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORNITOLOGISKA ANTECKNINGAR FRÅN EN ÖLANDSRESA 22 1
sjöngo redan, fastän det ännu var långt kvar till
soluppgången, och bortifrån alvarmarkerna ljödo monotont
ljungpiparens vemodiga visselsignaler. På väg till mossen passade
vi på att som hastigast snoka igenom buskagen utmed
sten-gärdesgårdarna. Vid en rishög stannade vi plötsligt av att
något rörde sig långt inne bland virrvarret av grenar och ris
och samtidigt skymtade något vitt för oss. Vi trodde som
hastigast, att det var en katt, och beredde oss på att varmt
emottaga densamma; då, i nästa ögonblick, kom en
gravandhona helt lugnt utknallande, lyfte och försvann. Djupt nere i
rishögen lågo 10 ägg omgivna av en tät dunkrans. Strax intill
funno vi ett koltrastbo med fem ruvade ägg i en videbuske
nära marken. Mossen hade ingenting nytt att bjuda. Den
första vi sågo var en flock gräsanddrakar. Skrattmåsar fanns
det gott om och en stor koloni bodde ut i vassen. Några
brunänder simmade på vattnet tillsammans med en vigg, en
svarthakedopping och en sothöna. En årthane flög förbi.
Båda tärnorna iakttogos. Av vadarna runt stränderna
pockade ljungpiparen mest på vår uppmärksamhet, där han sprang
på kalkstensmarken ängsligt tutande. Vipor funnos förstås,
och en unge märktes för Riksmuseet. Beckasiner skrämde vi
ofta upp från de sankare partierna av stränderna, och bland
tuvorna hade vi turen att få se en kull ungar. De lustiga
pysslingarna voro tyvärr ej tillräckligt vuxna för
ringmärkning. Större strandpipare, strandskata och rödbena förekommo.
Den förstnämnda företrädesvis, där kalkgrunden gick i dagen.
Under vår vandring runt mossen träffade vi på en skedandhona
med två små ungar. Intrycket av mossen var ödsligt och
tomt. Den mustiga vegetationen man möter vid våra
mellansvenska fågelsjöar saknades så gott som alldeles här och
gjorde det hela dött och ointressant.
Under tillbakavägen hörde vi trädgårdssångare och
ärtsångare i en ekdunge. En tredje Sylvia, törnsångaren, höll
till i buskagen utmed stengärdsgårdarna.
På e. m. begåvo vi oss ett stycke norrut till en liten mosse
vid Fröslunda. Denna var av ungefär samma typ som den
15 — 36602. Fauna och Flora 1936. Häft. 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
