Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur sorgespelets andra del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
feodalismens råmärken och grunden givits till en
samfundsordning av högre art.
Vad som först drev Faust till detta verk var
en sedligt-poetisk känsla. Havets planlösa brottning
misshagade honom; i dess angrepp på stranden
såg han en bild av det övermod, som hånar
den finkänslige andens sinne för frihet och rätt.
Sa kommer tanken på det gagn han gör sitt släkte.
Men till egen ära och namnfrejd syftar han ej.
Må mannen, som skapat detta, glömmas av efterkommande
- det gör intet. Det är härligt att
åt det helas välfärd offra hela sin personlighet,
varav ju eftermälet enligt romarskalden är den
bättre delen. Men Fausts lycka är icke oblandad.
På den där kullen med lindarna, varifran han kunde
njuta en överblick av sitt verk, bor ett vördnadsvärt
åldrigt par, som till intet pris vill övergiva
sin odal. Den gamle fiskaren och hans hustru
ställa ihärdigt sin enskilda rätt, som de känna,
mot det allmännas krav, som de icke fatta, och
sina vanor mot den nydanande kraften. Fåfängt
har Faust bjudit dem ett vackert gods på slätten.
Här föreligger nu en brytning. För sina ögon ser
han ju, att storverk fullbordas, där en bjuder och
alla lyda. Huru skulle det gå hans plan, om spännkraften
i miljoner viljor finge göra sig gällande
med och mot? Skulle icke allt upplösas i atomer?
Nej, en skall styra, en vilja, och för honom måste
även den enskilda rätten vika.
Faust har under sin oavlåtliga verksamhet
utat således fastnat i den upplysta despotismens
tanke och ser icke kretsen, vari den rör sig. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
