Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur sorgespelets andra del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rikes tröskel. Dock det kan den fjärde demonen,
som heter Sorg. Hon har kommit för att släcka
dådlusten, innan Död släckt livet. Hon vill söva
Faust i den dåsighet, som med sina kval kan hava
något lockande för en i ångest kämpande man,
och hon sjunger sin hemska vaggsång i hans öra:
Den som en gång min är vorden
båtar ingenting på jorden.
Evigt mörk hans rymd sig breder,
där går sol ej upp, ej neder,
och hur skarpt hans yttre sinne,
nattens skuggor bo där inne.
Fastän skatter finnas många,
kan han ingen, ingen fånga,
hungrar mitt i överflödet,
grubblar, hjälpt och stjälpt, på ödet,
skjuter upp, i dolskhet slagen,
fröjd och ve till morgondagen:
allt på framtidsräkning för han,
därför intet färdigt gör han.
Skall han skynda? skall han stanna?
Tveksam rynkar han sin panna,
vankar trevande, förlägen,
mitt på jämna, raka vägen,
går allt vilsnare på färden,
ser allt skevare på världen,
tung för andra och, med fara
att bli kvävd, sin egen mara,
okvävd, men till liv för dålig,
ej förtvivlad, icke tålig,
rullar han, en dödtyngd bara,
svårt är »gör!» och hårt: »låt fara!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
