Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Påskdagen. Faust och Mefistofeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han hör i bäckarnes sorl och människornas jubel,
huru denne ande
i tidernas susande vävstol en skrud,
en levande, härlig, väver åt Gud.
För några ögonblick störes denna njutning, då
Faust i byn, genom vilken han med sin famulus
ställer kosan, blir föremål för invånarnes hyllning;
de känna igen den lärde mannen, och de äldre
erinra sig väl, huru han som yngling, under pestens
dagar, gick med läkemedel och tröst från hydda till
hydda.
Faust våndas under byfolkets
vänskapsyttringar. Han har länge misstänkt, att den
hjälpsamma hand, läkarekonsten genom hans fader
och honom själv räckte lidandet, redde fleras
gravar än pesten, och det skär honom i hjärtat att
sålunda påminnas om det gagnlösa i ävlandet efter
kunskap.
Vad ej man vet, det tarvar man,
och vad man vet är ej till fromma.
Wagner är av annan tanke. För honom är det nog att
samvetsgrant och punktligt öva
den konst, som själv i arv man tog.
Under samtalet härom ha de lämnat byn och
gått upp på en kulle. Ett viktigt ögonblick i Fausts
liv närmar sig. Han skådar med samma tjusning
som i ungdomen den sjunkande solen.
I vemod över mänskonöd
må stundens hulda gåva ej försina!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
