Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Påskdagen. Faust och Mefistofeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
O, ser du, hur i aftonsolens glöd
de uti grönskan strödda tjällen skina!
Hon sjunker... dagen dör... men där, hur stolt hon far
att hölja i sitt ljus den andra världen!
O, lyfte mig från jorden vingars par
att följa, alltid följa med på färden!
I evigt aftonsken jag såge då
vid mina fötter jorden uti drömmar,
var dal i skymning sänkt, i brand var fjälltopp stå
och silverbäckar söka gyllne strömmar.
Ej stängde klyftor då, ej höga berg,
min gudalika färd uti det höga;
ren havet öppnar sig för häpet öga
med vikar skimrande i purpurfärg.
Nu sänker, sänker sig gudinnans änne,
men då med nyväckt lust jag ilar efter henne
att dricka evigt ljus ur hennes flammors skatt,
framför mig dag, bakom mig natt,
där uppe himmelen, där nere havets bölja!
En härlig dröm... varunder hon försvann!
Ack, kroppen ej så lätt får vingar, han,
att vingad ande på hans färder följa.
Dock kan envar en medfödd längtan märka,
att upp och fjärran hän han vill,
när över sig han hör, hur vårens lärka
oskönjelig i rymden slår sin drill,
när bredda vingar örnen häva
högt över tallkrönt stupas rand,
och tranan ses mot hemmet sväva
ut över hav, ut över land.
Wagner hör och nästan rädes att hans
professor är galen. Den gode »famulus» skulle hellre
velat tala om sin utsikt till ett »stipendium»
varpå han falkar, eller fri vedbrand nästa vinter - en
tanke liggande dess närmare, som det nu efter
solnedgången börjar kännas kallt i luften. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
