Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Påskdagen. Faust och Mefistofeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som han dömer sig skyldig att vara sin följeslage
till lags, vill även han, Wagner, svärma så gott
det går, och han framhåller då, huru trevet det
är att sitta i sin länstol med en »teologisk
disputation» eller slikt framför sig. Fågelns vinge har
han väl aldrig drömt sig, men
vad högre fröjd, då man på tankens vingar
från bok till bok, från blad till blad sig svingar!
Då är man säll även i den hårdaste vinternatt:
En salig värme livar alla leder,
och, ack! upprullar du ett vördigt pergament,
då stiger hela himlen till dig neder.
Men Faust trånar ännu alltid till fågelns
vingar eller en trollmantel, som kunde bära honom
genom luften:
O, givas andar i det blå,
som öva välde mellan jord och himmel,
ned ur det gyllne soldoft sväven då
och fören mig i brokigt levnadsvimmel!
Denna önskan ljuder i Wagners öron som
en andeframbesvärjelse, och han tillåter sig fästa
professorns akt på det vådliga uti att tala så,
ty andarne taga gärna människan på orden:
De lyss med skadefröjd till minsta ljud,
de lyda, ty de äro svekfullt sluga,
de ställa sig som himlens sändebud
och läspa ljuvt som änglar, när de ljuga.
Men nu är luften kall och nejden grå,
och dimman faller. Vi må gå!
Om kvällen skattar man sin lilla vrå.
Men varför står du där och stirrar så?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
